Slottet - en makalöst vacker gåva

Tusenåriga anor

Att skriva gårdens historia är en vandring i svensk historia. Första gången som gårdens namn hittas i litteraturen går tillbaka till år 1180 och gården var redan då en kungsgård.

Men utgrävningar trakten har visat på att här har människor bott och verkat ända tillbaka till stenåldern för 5000 år sedan.

Och i den låglänta centralbygden finns spår från järnålder, vikinga­tid och medeltid

Kungsgården Säby, som Julita då hette, gavs dock bort till några munkar från Cistercienserorden som grundade cistercienser­klostret Saba, vilket var en latinisering av gårdsnamnet Säby.

Cistercienserordens vapen. Som mest fanns det 10 munk-kloster och åtta nunnekloster som drevs under ordens regler och läror. (Bild: WikiCommons)

Orden hade kloster spridda över Europa och skulle alla vara självförsörjande.

Klostren hade dessutom – trots avstånden – tät kontakt med varandra och utbytte kundskap om odling och växter men också bytte fysiska växter med varandra.

Ordens kloster kom därför att framstå som mönsterjordbruk och cistercienserna kallas ibland för teknikens apostlar.

Upphörde efter riksdagsbeslut

Klostret fick fortleva till 1525 då ett beslut i Sveriges riksdag togs att kronan skulle få överta klostrens rikedomar och året därpå beslutades att de katolska klostren i Sverige skulle upphöra.

Julitas corps de logi och flyglar från söder. Litografi av F. Richard. Foto: Nordiska museet

Julita fick nu sitt nuvarande namn och började en krokig bana med ett antal ägare ur kungahuset och den yttersta adeln.

Gården användes även ett antal gånger som gåva från Kungen  för en uppskattad gärning  – ofta i koppling till de evinnerliga krigen som Sverige då var inblandat i.

Köptes av tobaksfabrik

Efter både goda och dåliga tider för gården, så börjar dess modernare historia 1877. Julita köptes då av Stockholmsföretaget W:m Hellgren & Co, som var en av norra Europas största tobaksfabriker.

Ägare till företaget var Johan Bäckström, en man bördig från Umeå från en familj som tidigt var aktiva i trähanteringen i trakten.

Endast 17 år gammal tog han ut flyttbetyg som handelslärling och flyttade till Stockholm och började 1844 jobba på tobaksfabriken.

Johan och Lilly Bäckström porträtterade i slutet på 1800-talet. (Foto: Arkiv)

Bäckström visade sig snart vara en mycket duglig yngling och redan fem år senare tog fabriksägaren Willhelm Hellgren upp honom som delägare i bolaget och 1856 stod han som ensam ägare till hela företaget.

Nybyggnation i ett helt kvarter

Under Bäckströms ägar- och ledarskap utvecklades bolaget snabbt och behövde snart nya och större lokaler. Företaget började köpa upp mark vid Götgatan på Södermalm och under åren 1865-66 uppfördes en ny fabrik täckande ett helt kvarter.

W:m Hellgren & Co, ritning av Johan Fredrik Åbom, fasad mot Götgatan. (Bild: Stadsmuseet)

Fastigheten hade ritats av arkitekten Johan Fredrik Åbom och hade fasader i vacker nyrenässans med pilasterindelat mittparti, takbalustrad och fronton.

På grund av sitt pampiga palatsliknande utseende mot Götgatan, kallades snart huset Hellgrenska palatset i folkmun.

Företaget växte vidare. Både av egen kraft och genom uppköp av andra mindre tobaksfabriker. Johan Bäckström kom också att skaffa sig ägarintressen i bland annat Münchenbryggeriet som då var en av Stockholms största bryggerier av tyskt öl.

Egna tobaksodlingar

Tobaksodlingarna fanns bland annat på egna marker kring sjön Fatburen på Södermalm och från dessa förädlades tobaken till cigaretter och cigarrer av 700 arbetare i fabriken.

Cigarr-rullning i stora hallen i fabriken. (Foto: WIkiCommons)

Men utöver rökdon tillverkades även snus, varav produkten Grovsnus som lanserades 1872, blev en konkurrenten Ljunglöfs No1.

Grovsnuset finns idag fortfarande kvar på marknaden men numera under det förkortade namnet Grov.

Reklamannons för tobaksfabriken. Det var en mycket omfattande verksamhet som bedrevs i kvarteret på Södermalm. (Bild: Stadsmuseet)

1911 ombildades bolaget till aktiebolag och två av Bäckströms söner, John och Walter, tog över verksamheten ända tills dess att företaget löstes in av Svenska Tobaksmonopolet 1915.

Julita ärvdes

Men Julita då, undrar du nu. Gården hade, som tidigare nämnts, köpts av W:m Hellgren & Co 1877 med Johan Bäckström som ägare.

En av Johan Bäckströms söner, Arthur, visade inget intresse av att vara delaktig i tobaksföretaget, utan inledde istället en militär karriär vid Södermanlands regemente i Strängnäs.

Ateljéporträtt av löjtnanten och ägaren av Julita gård, Arthur Bäckström (Foto: Nordiska Museet)

Dem praktiska närheten till Julita gjorde att Arthur flyttade till gården 1888 och började arrendera hela fastigheten från tobaksbolaget 1892.

När så Arthur Bäckströms far Johan, gick ur tiden 1902, ärvde Arthur hel Julita gård som sin egna egendom.

I Skansens fotspår

Eftersom Arthur Bäckström var mycket intresserad av kulturhistoria, började han, inspirerad av Skansens skapare och Nordiska Museets grundare Artur Hazelius, att bygga upp ett privat friluftsmuseum på gårdens ägor.

Idag är trädgården återskapad till det utseende den hade i början av 1900-talet (Foto: Nordiska museet)

Många äldre byggnader från trakten köptes in och flyttades till gårdens parkområde. Bebyggelsen renoverades också och kompletterade med en del nybyggnader efter gammal stil och tradition.

Utan egen familj

Arthur Bäckström gifte sig dock aldrig och fick heller inte några egna barn.

Vid hans bortgång 1941, hittades hans testamente där det tydligt framkom att gården med ägor och samtliga fastigheter testamenterades till Nordiska museet.

Arthur Bäckström på ålderns höst i salongen på Julita gård. (Foto: Nordiska Museet)

Motiveringen i testamentet löd band annat “kommande slägten gifva en trogen bild, hur en gammal sörmländsk herrgård af betydligare omfång tedde sig under slutet af förra och början af innevarande århundrade”.

Och sedan dess drivs Julita gård av Nordiska Museet och har med tiden blivit ett av de främsta exemplen på hur en burgen och välskött herrgårdsmiljö såg ut i tiden kring det förra sekelskiftet.

Läs mer om:

Julita gårds historia
Johan Bäckström