Om jag skulle nämna någon filmkaraktär som sticker ut på riktigt under uppväxten så är det tveklöst James Bond. Min typ av förebild; charmig, elegant, dryg och allvetandes, paketerad och ekiperad absolut klanderfritt. Och så kanske det viktigaste – martinin! Det står utom allt tvivel att utan James Bond hade jag inte svept en dry martini (ibland rinner det ner två) valfri fredag under året. Oavsett årstid. Jo jag vet, JB dricker gärna vodka martini, men jag har en svaghet för gin. Fast det är klart, varför nöja sig med bara det ena. ”Vesper” är skapad av Ian Fleming just för att passa vår hjälte, det vill säga både gin och vodka (3 delar Gordons gin, 1 del vodka, ½ del Kina Lillet). En sådan får det bli ikväll.

Om vi lämnar spriten för en stund, så är musiken en annan viktig ingrediens i James Bond-filmerna, ja faktiskt en avgörande ingrediens. Utan Bond-musiken hade filmerna endast varit ytterligare en action-rulle. Nu är de något helt annat.

När vi pratar om ”Bond-musik” så är det viktigt att sära på ledmotiven och själva soundtracket till filmerna. Det är av naturliga skäl ledmotivet som har renderat störst uppmärksamhet genom åren, och ibland med all rätt, men ofta är det soundtracket som gör filmerna. På 60-talet under Sean Connery-eran var det John Barry som ofta stod för noterna. Det är ju som ni vet även Barry som ligger bakom James Bond Theme som introducerades i samband med den första filmen Dr No från 1962.

Barrys bästa Bond-prestation är nog ändå ledmotivet och soundtracket till den underskattade filmen On Her Majesty´s Secret Service med George Lazenby som James Bond, en roll som han gjorde denna enda gång. Möjligen var George inte fantastisk som James Bond, men dålig var han inte, och filmen är nog en av de bästa i serien. Det beror sannolikt på flera skäl; en högst oväntad romans som slutar i ett ännu mer oväntat giftermål, en underbar kärleksscen där JB blir upplockad i bil under jakt av sin blivande fru Contessa Teresa di Vicenzo (Diana Rigg) och ger en kärleksfull kyss på kinden med ett lika kärleksfullt skratt som svar. En underbar detalj som gav filmen en annan känsla än många av de andra filmerna där JB´s romanser (ju) är av det lättare slaget. Men filmens absoluta behållning och kitt är musiken, som förutom Barrys ledmotiv och soundtrack också innehåller Louis Armstrongs makalösa We have all the time in the world. Den är tidlös och den är smärtsamt vacker.

I beskrivningen tidigare är det härom veckan framlidne Sir Roger Moore jag ser framför mig. Det var filmerna med honom som jag lärde mig James Bond. Han var skapt och präglad till att göra James Bond, det var bara en tidsfråga. Helgonet och Snobbar som jobbar var liksom bara träningsläger inför rollen som skulle göra Roger Moore till en av de riktigt stora. På gott och ont såklart. Hand upp ni som kan räkna upp fem filmer med Roger Moore efter A View To a Kill, hans sista Bond-film. Å andra sidan, det spelar faktiskt ingen roll. Har man haft huvudrollen i The spy who loved me (Älskade spion), For your eyes only (Ur levande synvinkel) och Octopussy så har man åstadkommit mer än de flesta andra. Samtliga tre filmer med ljuvliga ledmotiv i tur och ordning av Carly Simon, Sheena Easton och Rita Cooligde.

Av tidigare ledmotiv måste man naturligtvis nämna Shirley Bassey som sjöng till både Goldfinger och Diamonds are forever (Diamentfeber), och med den äran. Från senare filmer är det dock lite svagare även om Chris Cornell (RIP) sticker ut på Casino Royale. Men rent musikaliskt är det frågan om inte Adele och hennes Skyfall tar priset. Det ledmotivet har allt, det osar av James Bond, det är blås, det gungar och svänger, det är Adeles sanslösa röst och det är dramatiskt så det räcker och blir över. Det är helt enkelt en riktigt bra låt.

Jag skulle kunna skriva en text om varje film och varje ledmotiv, men det gör sig inte på denna plats. Låt mig därför bara också nämna att The living daylights med A-ha är sjukt bra (är väldigt svag för A-ha), och att Tina Turners comeback med Goldeneye var spektakulär.

By the way:
1. Roger Moore
2. Sean Connery
3. Pierce Brosnan
4. Daniel Craig
5. George Lazenby
6. Timothy Dalton

ANNONS
ANNONS

David Niven var en underbar skådis, men hans insats i Casino Royale (1967) räknas inte i detta sammanhang.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

”Ofta sist på bollen – så även denna gång” [DagensPS.se] >

”Obeskrivlig förmåga att skriva låtar som sätter sig” [DagensPS.se] >

”I bet you didn´t see this coming” [DagensPS.se] >

Därför är detta världens bästa film [DagensPS.se] >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat [DagensPS.se] >