"Den som är besatt av att vara skuldfri är icke fri"

90-talskrisens långa skugga

Själv är jag född sent 1970-tal.

Börsens IT-bubbla, rusande fastighetspriser, nollränta och finanskrisen är alla större ekonomiska skeenden som format mig och mina generationsvänner.

Men om jag skulle peka ut en händelse som ännu mer legat som en kuliss för min generation, och framförallt varit central för mina föräldrars, så är det den svenska 90-talskrisen.

Massarbetslöshet, bankkris och skenande räntor.

Sverige som nation var riktigt illa ute och den som med rätta fått mycket ära för sin insats var dåvarande finansminister Göran Persson, sedermera statsminister under tio år.

Bland världens lägsta statsskulder

Mycket har skrivits och forskats kring 90-talskrisens konsekvenser och efterspel men ett arv som den tydligt lämnar efter sig är synen på skuld och lån.

Det är ingen slump att titeln på Göran Perssons bok om det tuffa åren som publicerades 1997 var just ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Som stat har vi sedan dess gjort det till vår yttersta dygd att ha en så låg statsskuld det bara går.

Snittet i OECD-länderna är en statsskuld på runt 110 procent av BNP. För EU något lägre.

Sverige ligger runt 34 procent, bland de lägsta kvoterna i världen, vilket svenska regeringar oavsett färg stoltserat med internationellt.

Amorteringskravet följer samma tankemönster

Statens syn på skuld ekar också i det amorteringskrav som infördes på samtliga bolån 2016.

Kravet, som sedan skärpts i flera steg, infördes med motiveringen att hushållens lånekvot skenat och att Sverige behövde en ”amorteringskultur”.

Alla – oavsett livssituation och sparkapital i övrigt – skulle tvingas investera ännu mer i sin bostad enligt logiken att en låg skuld skapar ökad trygghet (och frihet).

Detta trots att just bostadsmarknaden ansågs vara en bubbelrisk med brant stigande priser.

Även bland storbankerna kan samma restriktiva kultur kring utlåning och kreditförluster skönjas som jag uppmärksammade i en krönika häromveckan.

“Sverige hade variet ett rikare land och vi lånat och investerat”

Men det kollektiva svenska målet om att ha en låg skuld har kommit med ett pris.

2014, samma år som Riksbanken i oktober sänkte styrräntan till noll, skrev LO i en rapport att;

”Investeringarna i Sverige under lång tid har varit ”för låga”. Vi hade som samhälle varit rikare och mer produktivt om vi hade gjort större investeringar i bland annat bostäder och transportinfrastruktur”.

När jag nu 11 år senare frågar LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö hur han ser på utvecklingen kallar han det ”ett historiskt misstag att inte använda lågräntemiljön på 2010-talet för att åtgärda den svenska infrastrukturskulden”.

Dags att namnskydda Sparkontot – stoppa dåliga kopior

KOMMENTAR En falukorv får inte kallas en falukorv om den inte innehåller en viss procentsats kött. Samma procent-princip borde införas för ett sparkonto och räntan där.

”Sverige hade varit ett rikare och mer produktivt samhälle om vi hade haft en högre offentlig investeringstakt och finansierat detta genom ett lägre finansiellt sparande, dvs lånat”, fortsätter han och konstaterar;

”Det hade inte funnits några som helst problem om Sverige under 2010-talet hade ökat den offentliga finansiella skulden för att åtgärda den offentliga infrastrukturskulden. Tvärtom”.

Först nu – när det nationella säkerhetsläget eskalerat till den värsta nivån sedan andra världskriget – har tabun kring att låna mer brutits i och med de satsningar som ska göras på försvaret.

Otrygghet snarare än frihet

Skenande ränta och stigande inflationen fick dock ingen politiker att rycka in och stoppa amorteringskravet.

När svenska hushåll gått på knäna av högre priser på el, mat och boende så har det fortsatt tvingats att betala av en, två eller i vissa fall tre procent på sitt bolån.

Tror knappast det skapade en större känsla av frihet bland svenska familjer. Snarare ökad otrygghet.

Läs även: KRÖNIKA: Därför borde vänstern älska börsen – Dagens PS

Det är rätt många tusenlappar ut ur hushållskassan varje månad som istället hade kunnat läggas på nödvändiga inköp eller en sparbuffert.

Moderaterna gick till val på att pausa amorteringen men har fortfarande, nu mer än tre år efter valsegern, inte lyckats få till stånd något konkret.

Det pågår en process som i bästa fall slopar ett av de tre amorteringskraven våren 2026.

Farliga skuldfällan för pensionärer

Utifrån devisen att ”den som är satt i skuld icke är fri” är det också många 40- och 50-talister som haft som yttersta mål att betala av hela lånet på bostaden den dagen man går i pension.

Men hur fri är man då egentligen?

Hade det inte varit bättre att behålla en andel lån och istället ha ett sparkapital som dels kan växa på börsen, dels kan sätta guldkant på vardagen under livets höst?

Tegelstenar och blomrabatter är svåra att omsätta i resor och upplevelser med barn och barnbarn. Och för den som försökt få ett nytt lån som pensionär – när man inte längre har en fast löneinkomst – vet att den dörren i princip är stängd från den traditionella bankerna.

Ett eget sparande är frihet på riktigt

Det finns människor som fastnat i svåra lånekaruseller av konsumentkrediter, galna räntor och konstiga avgifter.

Det är oroande och här borde staten gå ännu hårdare fram mot långivarna som frodas på ekonomiskt svaga människors utsatthet och bristande kunskap.

Här är det bra att vi har en debatt och skapar uppmärksamhet kring lånens skadlighet. Min hållning är enkel: Undvik konsumentlån till varje pris.

Men för Sverige som nation, för sunda företag och för den stora delen hushåll är lån något som borde ingå som en naturlig del i ekonomin.

Sverige skulle tjäna på en mer nyanserad syn på ekonomisk frihet än de bevingade orden som faktiskt myntades redan 1932 av den dåvarande socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss.

Den som verkligen vill vara ekonomiskt fri bör i första hand bygga upp ett sparande och där kan lån vara en viktig del så länge det finns en säkerhet som exempelvis en bostad i botten.

Att ha ett eget kapital som man själv kan välja att investera, konsumera eller ta från när en livskris uppstår är en mycket större frihetskänsla än att vara skuldfri hos banken.

”Den som är besatt av att vara skuldfri är icke fri”.

Läs även: KRÖNIKA Lyckas på börsen? Undvik Stureplan – Dagens PS