Bemötande: I sin krönika ”Europas rekord visar att flygskammen äntligen är död” jublar Viggo Cavling över att flyget i Europa slagit rekord. Men vad är det egentligen vi applåderar?
Ska vi verkligen jubla över flygets fossilrekord?


Mest läst i kategorin
Texten är ett svar på Viggo Cavlings krönika och åsikterna i texterna är skribenternas egna.
I Sverige har fossila subventioner slagit undan benen för en beteendeförändring som faktiskt hade fått fäste. Regeringen avskaffade flygskatten, trots att inrikesflyget minskat med 41 procent mellan 2018 och 2023.
Statsminister Ulf Kristersson erkände öppet att beslutet ökar utsläppen – men motiverade det med att skatten ”var en tung konkurrensnackdel för svenska flygplatser”. Resultatet: billigare fossilresor, dyrare tåg.
Flyget är redan en av världens mest privilegierade industrier. Bränslet är i praktiken skattebefriat, och biljetterna slipper kostnader som väg- och järnvägstrafiken tvingas bära. Varför fortsätta subventionera att utsläppen växer?
Läs mer:
Krönika: Europas rekord visar att flygskammen äntligen är död. Realtid
“Vi måste avskaffa subventioner”
Cavling hyllar One Single Sky. Och visst – om det kan minska utsläppen med tio procent ska vi göra det. Men samtidigt måste vi avskaffa subventionerna till fossilt flyg. Annars riskerar effektivisering bara att spä på en fortsatt ökning av fossiltrafiken.
Flygets utsläpp spär direkt på den globala uppvärmningen – och undergräver livsviktiga system som Atlantenströmmen (AMOC). Nya studier visar att en kollaps inte längre kan avfärdas: inom 10–20 år kan vi passera en brytpunkt, med risk för total kollaps inom 50–100 år. I 25–70 procent av modellerna sker den även i scenarier med låga utsläpp.
Konsekvenserna? Europa kastas in i kaos: isande vintrar, torka, missväxt, stigande hav och massflykt. Är verkligen ett beteende som ökar risken för att dina och mina barn ska tvingas leva i detta helvete något att jubla över?
Och ja – det är alltid någon annans fel. Därför vill jag själv göra en bekännelse: jag har en gång åkt privatjet. Det var inte mitt plan – det hade lyft ändå – men jag följde med. Väl i luften pekade ägaren på ett ännu större, transatlantiskt privatjet och sa: ”Vi borde börja med att förbjuda dom där.” Där ligger absurditeten. ”Någon annan” blir alltid den skyldige. Så länge vi tänker så händer ingenting.
Flyget kan inte ställa om
Det vi istället borde tala om är flygets potential att ställa om. Men här har Cavling fel: flyget kan inte på egen hand ”ha råd” att finansiera sin omställning. Det är en omöjlig kalkyl så länge fossila bränslen subventioneras och de fossilfria alternativen lämnas utan stöd och volym. Då kommer oljan alltid vara billigare – och efterfrågan på hållbara alternativ förbli för låg.
Omställningen kräver att vi bryter den logiken: att vi avskaffar subventionerna för fossilt och betalar mer för alternativen tills de kan stå på egna ben. Norge visar redan vägen med en nationell strategi för elflyg i kommersiell drift.
Bromma skulle kunna bli en hub för fossilfritt flyg. Sverige är ledande på fossilfria elektrobränslen. Allt detta är möjligt – men bara om vi förändrar beteenden och faktiskt väljer bort det fossila.
Vi måste sluta resa på olja
Vi behöver inte sluta resa. Men vi måste sluta resa på olja. Det är själva essensen i flygskam – när en enda resa blir den enskilt största utsläppsposten. Jag minskade mina egna utsläpp från 15 till 4 ton CO₂ per år – framför allt genom att sluta flyga fossilt. Ingen stor uppoffring. Men en enorm skillnad. Så varför jubla när det fossila åter tar fart – och inte det fossilfria?
Här kan jag ge Cavling rätt: vi behöver inte flygskam. Vi behöver fossilskam. Att resa är inte problemet – det är hur vi reser. Men att jubla över ökad fossiltrafik mitt under klimatkrisen – det är något framtidens barn kommer läsa med skam, inte stolthet.
Jag undrar hur hans krönika kommer att läsas om fem eller tio år. När hans barn eller barnbarn upptäcker att deras pappa jublade över rekord i fossila utsläpp, samtidigt som forskarna varnade för systemkollaps. Kommer de känna stolthet? Eller skam å hans vägnar? Våra ord i dag blir framtidens verklighet.
För frågan är inte om vi ska resa – det är hur modiga vi är att göra det hållbart. Därför lanserar vi snart initiativet #MoveTheTravel på We Don’t Have Time – inte för att sluta resa, utan för att resa bättre. Vi ger konkreta råd om hur man kan resa utan att bränna upp gamla döda dinosaurier.
Tillsammans med resebolag – och ja, även flygbolag – som inte jublar över att skammen försvinner, utan över att efterfrågan på hållbara alternativ växer.
Jag kommer själv att fira den dagen jag kan kliva ombord på ett eldrivet privatjet. Vill du följa med då, Viggo?
Ingmar Rentzhog, pappa till Astrid, Henning och Tage Samt VD för Wedonthavetime.org
Läs även:
Svensken som styr världens största privatflygbolag. Dagens PS