Krönika: Miljardären som vägrar be om ursäkt

Ledarskap som show och säkerhetslina

I helgen arrangerade Petters hotellbolag Strawberry sin stora vinterkonferens, där 4 000 av Petters lärjungar, jag menar förstås hans anställda, fick titta på när deras ledare gick på lina tolv meter upp i luften. Petter trillade ner, men hade förstås en säkerhetslina som gjorde att hans extremt vältränade kropp inte krossades mot golvet på Friends Arena.

Temat på konferensen var Pride och flera av hans anställda har för mig berättat att Petter inte backar från inkludering och sitt arbete för mångfald, trots att stora delar av världens näringsliv nu har skrotat dessa pamfletter för att inte bli ovänner med världens ledare Donald Trump.

Faktum är att jag skriver dessa rader på ett av Petter Stordalens hotell: Nordic Light. Jag har smitit in här för att göra en podcast och snott åt mig en kostnadsfri kopp kaffe på frukostbuffén. Bredvid mig på väggen hänger en tavla av konstnären Viktor Rosdahl. Den är inköpt av Petter Stordalens egen konstkurator Sune Nordgren. Han köper all konst till Petters hotell och har en större budget än Moderna museet när de köper samtidskonst. Denna summa ska jämföras med Petters värsta konkurrent Scandic, som aldrig köper in samtidskonst och helst hänger upp kostnadsfria fotografier från Unsplash på sina väggar.

Läs även: Nyårskrönika: Sju månader, tio miljoner läsare och ett privilegium

Pride som princip, inte kampanj

Totalt jobbar ungefär 20 000 människor på Petters runt 200 hotell. På mitt förra jobb som chefredaktör på Travel News hade jag i uppdrag att bevaka reseindustrin och intervjuade då ett stort antal av hans anställda. Inte en enda gång sa någon ett elakt ord om sin ledare. Och då ska ni veta att en av journalistikens viktigaste uppgifter är att leta upp rättshaverister och publicera deras ord som om det vore sanning. Kännetecknande för anställda på hotell och restauranger är att de kommer från världens alla hörn och att en del har sexuella preferenser som avviker från det heteronormativa. Petter har varit för gayrättigheter sedan stenåldern. SAS hakade på samma trend typ ett år sedan.

Läs även: Viggos dagbok: Galopp i Skåne, roman i slutfasen och 1 002 artiklar senare

Hotell som integrationsmaskiner

Faktum är att besöksindustrin, mig veterligen, är den enda integrationsmotor i Sverige som faktiskt fungerar. Följaktligen tror jag att om Petter gav bort halva sitt företag skulle det kanske inte bli bättre. En ledare som pekar med hela handen och vet vad han vill, med stöd av sin erfarenhet, är det absolut viktigaste för att ett företag ska fortsätta att vara framgångsrikt. Det bygger en kultur och det kan inte alla göra.

Den synliga miljardären i ett land av osynliga

Petter Stordalen är följaktligen en av de personer som jag har intervjuat flest gånger. Varje gång han öppnar ett hotell ger han intervjuer och det spelar ingen roll hur många elaka frågor jag har ställt. Varje gång har jag fått ett ärligt svar. Även här tycker jag att Petter är en god miljardär och kapitalist. Han är känd och synlig. Det skiljer ut honom radikalt från de övriga extremt rika i Sverige.

Hur historien kommer att minnas miljardären

Hur kommer då historikerna att titta på Petter Stordalen och hans gärning om 100 år? Svaret är förstås att det har vi ingen aning om. Men det viktigaste är hur vi ser på honom i dag, och då blir mitt svar att han var närvarande i nuet och gjorde så gott han kunde för sig själv och de han arbetar tillsammans med. Kan man begära mer av en människa? Jag tycker inte det.

Läs även: Viggos dagbok: En vecka med många artiklar, noll illusioner och mycket snö