Gotland får miljarder – men det är inte i närheten av tillräckligt

Det är ingen ny insikt

Under Krimkriget 1854 bunkrade den brittisk-franska flottan i Fårösund på Gotland. Inför första världskriget byggdes Tingstade fästning, och 1915 utkämpades ett ryskt-tyskt sjöslag utanför Gotlands kust.

Under andra världskriget, trots svensk neutralitet, stationerade Sverige nästan 12 000 soldater på ön. Under hela kalla kriget ansåg Sverige att ön krävde fyra regementen och en mobiliseringsstyrka på 25 000.

Mönstret är entydigt. Vid alla större europeisk konflikter de senaste 170 åren har Gotland haft en strategisk nyckelposition. Den militära logiken har inte förändrats. Geografin är densamma.

Det enda som har förändrats är vår vilja att betala för det.

Vad vi har byggt upp, och vad som saknas

Sedan P18 återetablerades den 1 januari 2018 har upprustningen gått snabbt. Fortifikationsverket har investerat 2,8 miljarder kronor i Tofta garnison.

Första etappen kostade 780 miljoner. Andra etappen, med kaserner, militärrestaurang och logistikbyggnader, fick en ram på 1,6 miljarder och ska vara färdig i år.

I juni 2025 presenterade försvarsminister Pål Jonson köpet av sju IRIS-T SLM-luftvärnssystem för 9 miljarder kronor, avsedda för arméns brigader och stridsgruppen på Gotland. Presskonferensen hölls på P18.

P18 har idag cirka 400 anställda och tar emot runt 300 värnpliktiga per år. Vid full mobilisering uppgår Stridsgrupp Gotland till uppskattningsvis 4 000-5 000 soldater.

Under Aurora 26 i maj genomfördes den största övningen på och kring ön med drygt 18 000 soldater från 12 allierade nationer.

Tar vi det på allvar?

Det låter som att Sverige tar Gotland på allvar. Och det gör vi. Men jämförelsen med vad som en gång ansågs nödvändigt berättar en annan historia.

Under kalla kriget var Sverige formellt alliansfritt, även om det militära samarbetet med väst var mer omfattande än vad som erkändes offentligt. Idag är vi Nato-medlemmar, och det förändrar kalkylen i teorin.

I praktiken har Nato visat sig handlingsförlamat när det väl gäller. Alliansen är byggd för avskräckning, inte för snabba insatser. En insats kräver dessutom konsensus bland 32 medlemsländer.

Förstärkningar måste mobiliseras, transporteras och samordnas. Under en inledande fas, timmar och dagar som kan avgöra allt, kommer Gotland att vara i stort sett ensamt.

Och det är just det som är poängen. Alliansens förstärkningar förutsätter att ön kan hållas tills de anländer. Med knappt en femtedel av den styrka som en gång bedömdes krävas är det långt ifrån säkert.

Gotland och inte Polen

Den 26 juni 2026 varnade underrättelsetjänster i flera Nato-länder för att Ryssland förbereder militära provokationer mot Baltikum eller Polen. Polens premiärminister Donald Tusk har varnat för att en rysk aktion kan komma inom månader snarare än år.

Överbefälhavare Michael Claesson varnade i maj 2026 för att Ryssland kan försöka ta en liten Östersjö-ö som ”politisk och militär sond” för att testa artikel 5.

Det är hypoteser baserat på militära underrättelser. Men den förtjänar att tas på allvar.

En provokation mot Polen eller Estland ger Ryssland ett lokalt fotfäste. En provokation mot Gotland ger något helt annat.

Från ön kan en fiende upprätta luftvärnszoner som täcker Östersjön, blockera Finska viken och skära av Natos förstärkningsvägar till samtliga tre baltiska stater och Finland.

En provokation mot en gränsstad i baltikum testar Natos vilja. En provokation mot Gotland testar Natos förmåga i hela regionen.

Både fördel och risk

Det som gör scenariot oroande är geografin. En ö kan isoleras. Förstärkningar måste komma sjövägen eller genom luften. Båda kan blockeras.

Krim 2014 visade hur snabbt en geografiskt avgränsad position kan tas och befästas innan omvärlden hinner reagera. Gotland är förstås inte Krim. Krim var de facto ryskt territorium med rysk militärbas och ryskspråkig majoritet.

Gotland är en del av ett Nato-land. Men den militära poängen kvarstår. En ö är enklare att ta, enklare att hålla och svårare att ta tillbaka. Den som väl sitter där kan försvara positionen med betydligt mindre resurser än det krävs för att återerövra den.

Det är Gotlands största militära fördel för den som kontrollerar ön. Och den största risken för den som inte har byggt upp tillräckligt med försvar där.

Gapet mellan hot och investering

Försvarsberedningen föreslog 2024 att Stridsgrupp Gotland förstärks med skyttebataljon, artilleri, brigadluftvärn och marin sjömålsförmåga. Inget av detta är på plats.

I en riksdagsmotion konstaterar Jesper Skalberg Karlsson (M) att Gotland behöver kunna husera över 1 000 man för en mekaniserad bataljon med luftvärn och artilleri. Idag finns 400 anställda.

En reservhamn i Kappelshamn kan vara avgörande för att ta emot Nato-förstärkningar om Visby hamn slås ut. Det projektet har fått 20 miljoner i förstudiepengar.

Den beräknas vara operativ 2032. Det är sex år bort.

Fred i Ukraina ökar risken för Gotland

Det finns ytterligare en dimension som sällan diskuteras. Överste Gustafsson varnar för att Gotland kan vara särskilt sårbart vid ett eldupphör eller fredsavtal i Ukraina.

I det läget kan ryska styrkor snabbt omgrupperas mot Finland och Baltikum, utan att en enda ny soldat behöver mobiliseras. Paradoxen är tydlig: ett slut på kriget i Ukraina kan göra Gotland ännu mer utsatt, inte säkrare.

Nordiska och baltiska underrättelsetjänster bedömer att Ryssland kan ha återuppbyggt sin konventionella kapacitet inom ett till två år. Natos egen bedömning pekar på 2029.

Tidsfönstren krymper. Upprustningen gör det inte.

Priset i perspektiv

Sedan 2022 har Sverige gett cirka 128 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina, 40 miljarder per år från 2025. Per capita är Sverige en av de största bidragsgivarna i världen. Det är rätt. Det är nödvändigt. Och det är ingenting vi ska be om ursäkt för.

Men det skapar en paradox som vi måste vara ärliga med.

Genom att stödja Ukraina bidrar Sverige till det tryck som gör Ryssland alltmer pressat och, enligt vår egen försvarsledning, alltmer oberäkneligt.

Överste Gustafsson säger det rakt ut till The Guardian: ”Ju mer press Ryssland utsätts för, desto mer desperata kan de bli.” Det stöd vi ger Ukraina gör oss tryggare på lång sikt. Men på kort sikt ökar det risken för precis den typ av provokation som överbefälhavaren varnar för.

Kraftig obalans

Sedan 2018 har Sverige investerat totalt cirka fem miljarder kronor i Gotlands försvar. Under fyra år har det militära stödet till Ukraina uppgått till 128 miljarder. Förhållandet är 1 till 25.

Vi har lagt 25 gånger mer på att hjälpa ett annat land försvara sig än på att försvara Östersjöns strategiskt viktigaste plats.

Det handlar inte om att välja. Sverige ska stödja Ukraina och försvara Gotland. Men att göra det ena utan att matcha det andra är inte strategi. Det är en obalans som vi inte har råd med.

Frågan är inte om Gotland är värt att försvara. Det besvarade Sverige redan 2018 genom att starta upp P18 igen.

Frågan är varför vi är beredda att investera hundratals miljarder i ett annat lands försvar, men inte i vårt eget mest utsatta territorium.

Vi har bestämt oss för att försvara Östersjöns strategiskt viktigaste position. Vi har bara inte bestämt oss för att betala vad det kostar.

Gotlands försvar i siffror