”Den jävla grevens son” – den sista adelskampen i Sverige

En förvaltare, inte en ägare (och definitivt inte en influencer)

Cronstedt har förvaltat slottet sedan 1970-talet. Han ser sig inte som ägare, utan som en länk i en lång kedja av förvaltare. Uppdraget är tungt: fastigheten, konsten, arkiven och möblerna ska inte bara bevaras – helst förädlas. “Helst bättre, större och rikare.” Men det är svårt att förädla ett slott när taket läcker och turisterna hellre åker till Ullared än till godsbutiken på landet.

Döttrar har ingen arvsrätt. Yngre syskon ställs åt sidan. Det är ett system från en annan tid – och det väcker vrede i vår. “Ingenting är rättvist”, konstaterar Cronstedt lakoniskt, och låter som en aristokratisk version av Forrest Gump.

Han utvecklar sitt resonemang:
“Den största orättvisan inträffar ofta när ett förtroende upphör. När något som hållits samman i hundratals år splittras. Det handlar inte bara om egendom, utan om en känslomässig och kulturell förlust.” Eller, som någon dotter i arvsbråkets skugga kanske skulle uttrycka det: “Det handlar om att aldrig få ärva ett slott med 1700-talsdrag och obegränsat behov av fönsterrenovering.”

Läs även: ”Jag är imperium” – Giorgio Armani om makten, männen och modets löjligheter

Fideikommiss i Sverige – förbannelse eller kulturarv?

Fullerö räknas som en av de bäst bevarade kulturmiljöer från stormaktstiden i Sverige. Samlingen är så unik att forskare från Louvren och Sorbonne vallfärdat hit – och förundrats. “De sa att sådana samlingar inte längre finns i Europa, eftersom de har sålts eller sönderdelats.” Kanske för att ingen annan orkar dammsuga 54 rum.

För Cronstedt är saken självklar: privata familjer är bättre kulturförvaltare än staten. “Det är inte särskilt intressant att komma till ett museum och se några anställda stå och prata. Men när familjer själva visar upp sitt arv – då händer det något.” Förmodligen en allergisk reaktion mot damm.

Ekonomiskt är det dock en förlustaffär. Rundturer ger små inkomster, museiverksamheten bär sig inte. “Man blir inte rik på att driva museum.” Inte heller på att driva slott, om man ska tro arvingarna.

Motståndsrörelse i kammarton

Tillsammans med godsägaren Carl Silfverschiöld – kunglig släkting och nummer 307 i brittiska tronföljden – är Cronstedt aktiv i Fideikommissariernas Intresseorganisation. En liten men beslutsam grupp som vill rädda dessa miljöer som levande kulturarv. Tänk fackförening, men med mer tweed och färre plakat.

1995 blev Cronstedt den förste på 29 år att få sitt fideikommiss förlängt – tack vare samlingens höga historiska värde. Men bara så länge arvet hålls odelat. Systemet är svårt att försvara i jämställdhetens tidevarv. Döttrar nekas arv. Unga, olämpliga arvingar tvingas ta ansvar. Cronstedt medger problemen: “Ibland är man helt enkelt olämplig att ta över en lantegendom. Det har hänt i min familj. En förfader gifte sig med sin kusin. Deras son var inte fullt fungerande – så arrendatorn fick ta över.” Det är som en svensk version av “Succession”, fast med mer potatisodling.

På frågan om det finns någon glädje i att vara greve svarar han med självdistans: “I skolan var jag ‘den jävla grevens son’. Jag försökte dölja att jag var ädel. Vissa blir imponerade, andra blir irriterade. Jag bryr mig inte.”

Den röda greven – och ett annat arv

Alla adelsmän går inte i samma ledband. Carl Piper, tidigare fideikommissarie i Skåne, testamenterade sina tillgångar – inklusive 13 000 hektar mark – lika mellan sina barn. Dottern tog över, köpte ut sin bror. Piper, känd som “den röde greven”, var vänster och kritisk mot Vietnamkriget. Han bevisade att även blått blod kan rinna åt vänster.

Cronstedt är öppen för kritik, men drar gränsen vid kulturarvets förlust. “Jag har inget emot socialdemokrater – så länge de inte hittar på dumma saker.”

Andra absurda arvsdramer – slottsbråkens Hall of Fame i Sverige

Det är lätt att tro att Fullerö är unikt, men den svenska landsbygden är full av gods där arvet blivit en fars för hela släkten – och ibland för hela landet. Här är några av de mest absurda och uppmärksammade exemplen:

• Trolle-Ljungby gods
  När Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister gick bort 2023 blev det arvsbråk på hög nivå. Den tilltänkta arvtagaren fick sparken av greven själv, och när testamentet öppnades visade det sig att fideikommisset skulle upphöra. Arvet – värderat till över två miljarder kronor – delades enligt svensk lag. Släktträffarna lär aldrig bli sig lika.
• Jakten på undantag
  Regeringen har vid sex tillfällen beviljat undantag som tillåtit fideikommiss att leva vidare, vilket fått politiker och debattörer att gå i taket. Flera motioner har lagts om att täppa till lagens kryphål – men än så länge lever dinosaurierna vidare.
• Strider om jakt och ekonomi
  På flera gods har det blivit bråk om jakträttigheter och framtida satsningar. På Trolle-Ljungby ville yngre släktingar satsa på ekologiskt jordbruk och nya affärsmodeller, medan den äldre generationen höll fast vid traditionen – och jakten på vildsvin.
• Kvinnors utestängning från arv
  Fideikommissen har ofta lett till att döttrar och kvinnliga släktingar utestängts från arv, vilket har kritiserats hårt i debattartiklar och av politiker. Det är som om svensk jämställdhet tagit paus så fort man passerar slottsgrinden.
• Fortsatt kamp om undantag för kulturhistoriskt värdefulla miljöer
  Några av de kvarvarande fideikommissen har fått leva vidare tack vare dispens med hänvisning till högt kulturhistoriskt värde. Frågan är vad som väger tyngst: kulturarv eller likabehandling i arvsrätten? Svaret verkar vara: “Det beror på vem som har bäst kontakter på Riksantikvarieämbetet.”

En utdöende institution – och kanske lika bra det?

Färre än tio fideikommiss finns kvar i Sverige. När Cronstedt går bort är det troligt att även Fullerö måste brytas upp. Systemet får inte leva vidare – utom i särskilda undantagsfall. Framtiden är oviss. Men så länge han andas kommer greve Carl Johan Cronstedt fortsätta kämpa för sitt livsverk – och för rätten att dammsuga salonger ingen annan vill ärva.

“Jag är ödmjuk inför min roll i detta.” Eller som någon av hans döttrar kanske skulle säga: “Jag är ödmjuk inför att aldrig få ärva ett slott med 54 rum och 54 problem.”

Fakta: Vad är ett fideikommiss?

Fideikommiss är ett arvsarrangemang där egendom inte får säljas eller delas. Den går vanligtvis till den äldste sonen, som får nyttja avkastningen – men inte ändra helheten. I Sverige förbjöds nya fideikommiss 1963. Befintliga får leva kvar i en generation, med möjlighet till undantag. Idag finns färre än tio aktiva fideikommiss kvar.

Läs även: Bonnierfamiljen kommande arvskifte – långt från Succession

_ANNONS