Vid Point Nemo i södra Stilla havet ligger hundratals rymdfarkoster på havets botten. Och 2031 får de sällskap av ISS.
Rymdålderns sista vila – kyrkogården ingen kan besöka
Det är en av jordens mest isolerade platser. Nästan 2 700 kilometer skiljer den från närmaste land. Under ytan breder fyra kilometer mörkt, näringsfattigt vatten ut sig.
Här, vid Point Nemo, finns världens kanske märkligaste begravningsplats, berättar tyska publikationen GameStar.
Här begravs rymdskrot
På havsbotten runt denna punkt i södra Stilla havet vilar resterna av omkring 300 rymdfarkoster, raketdelar och satelliter. Platsen har sedan 1970-talet använts av världens rymdorganisationer för att göra sig av med uttjänt utrustning på ett kontrollerat sätt.
Point Nemo har fått sitt namn efter kapten Nemo i Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”. Det är en symboliskt passande beteckning för en plats som är så avlägsen att den i praktiken är tom på mänsklig närvaro och har mycket begränsad sjöfart.
Läs mer: Nato miljardsatsar på AI, robotar och rymdteknik (Dagens PS)
Här har amerikanska NASA, ryska Roscosmos, europeiska European Space Agency (ESA) och japanska JAXA låtit sina rymdfarkoster gå till sista vilan.
Bland de mest kända objekten finns den sovjetiska rymdstationen Mir, som med sina 135 ton störtade ner i havet i mars 2001. Sex Saljut-stationer avvecklades där mellan 1971 och 1982. Även över 140 ryska Progress-lastfarkoster, flera europeiska ATV-fartyg och japanska HTV-transportfarkoster har sänkts i området.
År 1979 var det tänkt att även den amerikanska rymdstationen Skylab skulle hamna där. Men nedslaget blev delvis felberäknat, och delar av stationen föll över Australien. Ingen människa skadades.
Spridda över stora områden
Någon exakt karta över var vraken ligger finns inte. Området är enormt och föremålen utspridda över hundratals, kanske tusentals kvadratkilometer.
Att kartlägga platsen med sonar skulle bli ett logistiskt och ekonomiskt jätteprojekt. Därför finns inga bilder från själva ”rymdkyrkogården”.
Att medvetet sänka metallskrot i havet väcker frågor om miljöpåverkan. Varje föremål som sjunker kan i teorin skada ekosystemet.
Samtidigt är området valt just för att det är biologiskt fattigt och isolerat. Att låta allt rymdskrot ligga kvar i omloppsbana skulle kräva stora mängder bränsle. Dessutom finns det risk för det så kallade Kesslersyndromet. Det är när kollisioner skapar ett okontrollerbart moln av rymdskrot.
Innan farkosterna når havet genomgår de en dramatisk resa. Vid kontrollerad återinträde sänks omloppsbanan successivt. När farkosten når tätare atmosfär ökar luftmotståndet kraftigt.
Läs mer: Rymden står i centrum 2026 – här är uppdragen att ha koll på (Dagens PS)
Temperaturen kan stiga till omkring 10 000 grader Celsius när ytan glöder och delar brinner upp. Mindre objekt förintas helt. Större konstruktioner reduceras till förkolnade metallstrukturer innan de slår ner i havet.
I början av 2030-talet väntas kyrkogården få sin mest uppmärksammade nykomling. Den internationella rymdstationen International Space Station (ISS), med en massa på över 400 ton, planeras att tas ur bruk omkring 2031 och då styras mot Point Nemo.
Då kommer ännu ett kapitel i rymdålderns historia att sjunka ner i mörkret. På en plats som få människor någonsin kommer att se.
