Jag har alltid uppfattat Pehr G Gyllenhammar som en, i positiv mening, udda person i svenskt näringsliv. En person som inte passar in i den gängse bilden av näringslivsetablissemanget. I någon mening en sanningssägare.

Efter att ha sett de två dokumentärerna om hans liv i SVT inser jag att jag haft en alldeles för romantiserad bild av PG i mitt huvud, alternativt så har åren förändrat honom till en mycket bitter man. Under två timmar upplåter Sveriges television sändningstid till en man som oavbrutet häver ur sig den ena oförskämdheten efter den andra, förolämpningarna är legio under programmet. Svenskar i allmänhet är lata människor som både tar pappaledigt och semester, de människor som han jobbade tillsammans med kallar han i bästa fall föraktfullt för ”tjänstemän”. Om journalisten närmar sig en fråga eller ett ämne som kan andas ifrågasättande mot PG i något läge, svarar han med att bli aggressiv.

Han skroderar glatt kring alla fantastiska beslut som han ville ta men som alla andra, bland annat de som ägde Volvo, de som betalade hans frikostiga lön och förmåner, inte vågade eller hade intelligens att förstå. Till Volvos aktieägare bidrog han med noll och ingenting.

För mig framstår PG Gyllenhammar som urtypen av en tjänstemanna-vd som gärna hade synpunkter och spelade roulette med andras –  aktieägarnas – pengar. Att närmare granska den nepotism som i första läget gav honom jobbet skulle vara att slå under bältet. Han pratar gärna om vad han betydde för Sverige, Europa och vilken föregångare han var i bilindustrin. I själva verket var han en unik tjänstemanna-vd i den meningen att han aldrig trodde på produkten som hans företag tillverkade. Han ägnade stora delar av sin karriär till att försöka byta bilar mot sillburkar, hockeyhjälmar, livsmedel och olja. I ett sista desperat försök att marginalisera Volvo försökte han att göra bolaget franskt genom den affär med franska staten som till slut blev hans fall.

Med fler tjänstemän som PG hade Sverige varit i betydligt sämre skick än i dag.

Osökt drar jag mig till minnes motsvarande programupplägg där Jan Stenbeck porträtterades. Det var själva motsatsen till den sorgliga historia som berättats om PG de senaste dagarna. Det var berättelsen om en sann entreprenör som tog risker med sina egna pengar, han utmanade monopol och vann matcherna. Jan Stenbeck förändrade Sverige i grunden. PG Gyllenhammar gjorde det inte.

Jan Stenbeck var en entreprenör som utvecklade sina olika verksamheter till något nytt och bättre. PG Gyllenhammar var en välbetald tjänsteman som styrde sitt bolag som om det var hans eget.

Jag tycker att det är dags att släcka strålkastaren på PG och tacka för showen. I stället ska vi studera och lära oss av människor som Jan Stenbeck, Cristina Stenbeck, Antonia Ax-son Johnson, Stefan Persson, Daniel Ek, Alan Mamedi, Nami Zarringhalam och Sebastian Semiatkowski för att nämna några av våra fantastiska entreprenörer som vi har i Sverige.

Riktiga entreprenörer som förändrar våra liv på riktigt.

Tommy Jacobson är finansman och styrelseordförande i Varenne Investment.

ANNONS
ANNONS

LÄS FLER KRÖNIKOR AV TOMMY JACOBSON:

Många likheter mellan entreprenören och Måns Zelmerlöw (DagensPS.se) >

Tack för en underbart vanlig dag [DagensPS.se] >