Valet närmar sig och med det en orgie av löften, lögner och prat om resurser till polis, vård och andra offentliga instanser. Vad det kanske egentligen inte talas om särskilt mycket är varifrån dessa resurser ska komma. Så låt oss prata om det.

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte Dagens PS.

Sverige är ett relativt sett rikt land ur ett globalt perspektiv, ett land som varit förhållandevis rikt ganska länge men också ett land som tycks ha fullständigt glömt varifrån denna rikedom kommer.

Jag föddes till exempel själv i slutet på 1970-talet då Sveriges status som rikt land var ett faktum. Detta av en generation föräldrar som kom till världen efter andra världskriget. Även om de inte direkt föddes in i ett rikt land så blev det rikt med tiden bland annat på grund av omständigheter som att ett sönderbombat Kontinentaleuropa behövde återuppbyggas. Men en generation som möjligen glöms bort i sammanhanget är ju min generations far- och morföräldrar som ju faktiskt tog chansen kring de omständigheter som världen erbjöd.

De hade i sin tur föräldrar, det vill säga min generations gammel far- och morföräldrar som tog de verkliga krafttagen under en period med stor osäkerhet i omvärlden. Taskigt offentligt skyddsnät och säkert i många fall klart tvivelaktiga arbetsförhållanden. För att inte nämna ett ojämlikt samhälle översvämmat med patriarkala strukturer som skulle få Gudrun Schyman att – ja, jag vet inte vad – men hon hade ju med rätta varit riktigt förbannad om hon levt då.  Och på toppen av detta inslag av ren och skär rasism. För många måste det varit väldigt tufft att ens sätta mat på bordet.

Nu har vi alltså en historiebeskrivning som något raljant kan beskrivas som att de som hade ett helvete och kämpade för sin överlevnad skapade en plattform för de som tog chansen, för mina föräldrars generation att bygga vidare på och till min generation att så smått – ja, vadå? Och hur beter sig de som är yngre än jag själv?

ANNONS
ANNONS

Det är inte så att framgång och rikedom kommer utan blod, svett, tårar och risktagande. När våra politiker nu ska fördela skapelser från tidigare generationer har de, i tid, kommit ganska långt från starten på Sveriges framgångssaga. Hur ser de på historien? Har de ens någon aning om i vilket anletes svett och med vilken risk för liv och lem som Sverige av i dag byggts upp?

När jag hör utspel om friår och andra fullständigt verklighetsfrånvända förslag ser jag bara arrogans och respektlöshet mot de som gett oss sådana otroliga förutsättningar. Det är inte friår, höjda barnbidrag eller en helt galet frikostig föräldraförsäkring som bygger Sverige. Det är inte den offentliga sektorns totala utbredelse eller märklig byråkrat- och advokatvänlig lagstiftning heller. Nä, det är något annat, något delvis bortglömt och väsensskilt från dagens tillsynes förförande och omhuldande socialistiska barm.

Det som ska ta Sverige vidare och vårda arvet från de som slet är entreprenörer, företagare och folk som är villiga och kan ta ekonomisk risk. Det är för att summera grovt den privata sektorn och förmågan att attrahera och bilda kompetenta entreprenörer och arbetstagare.

Den offentliga sektorn kan bara vara långsiktigt positiv ur ett välståndsperspektiv om den supportar den privata sektorns produktion, annars är den potentiellt farlig. För jag vill inte att mina barn och deras barn i sin tur ska behöva kämpa för liv och lem som de gjorde i Sverige för 100 år sedan. De ska få möjligheten att leva sina liv i rimlig lugn och ro, och ska med egen insats kunna påverka sin livssituation.

De ska inte,, som vissa av dagens självberättigande pop-politiker förespråkar, komma och kräva utan prestation. Det är lika möjligheter man ska eftersträva, inte utjämning av ekonomiska förhållande medelst stöld av de som faktiskt vill göra något. För deras, blod, svett, tårar och risktagande ska högaktas och hyllas. Inte beskäras och bespottas.

För i en framtid där fundamentet för vad som byggde plattformen glömts behöver vi något annat. Vi vill ju ha en positiv utkomst så att mina, dina och deras barn kan fortsätta framgångssagan. Och i den sagan har Fridolin och hans friår ingen plats alls, över huvud taget.