Budskapet från våra politiker är tydligt. Spara är ingenting vi sysslar med här, du skall låna och slösa så det står härliga till. Inte ens det faktum att den framtida pensionen för de flesta kommer att bli som att ta en spark när du redan ligger ned kan ändra på den attityden. Individens frihet mot statens kontroll – den eviga kampen!

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

För många år sedan fanns det väldigt goda förutsättningar för att ta ansvar för sin pension på egen hand. I sin begynnelse på 1930-talet var det faktiskt möjligt att få avdrag för hela sin privata pensionspremie. Denna konstruktion innebar dock att det blev en hel del skatteplaneringsproblematik och på 1970-talet införde man en begränsning i avdragsrätten till 1 basbelopp. I dagens penningvärde hade detta inneburit att man avdragsgillt fått sätta av cirka 3.700 kronor per månad.

På 1990-talet begränsades avdragsrätten ytterligare, ned till ett halvt basbelopp eller 5 procent av den totala inkomsten, dock maximalt 1 basbelopp. Senare begränsades avdraget till 12.000 kr per år och för nu snart två år sedan försvann avdragsrätten helt och hållet.

På senare tid har man även beslutat sig för att höja skatten på ISK och kapitalförsäkring som numera är de sparformer som är det mest populära substitutet för avdragsgillt pensionssparande.

Argumenten för att ta bort möjligheten till privatpensionssparande har från myndigheters sida varit att det funnits risk för att de som en gång fått avdraget flyttar utomlands och tar ut sina pensionspengar till en lägre skatt. Ett annat argument anses ha varit orättvisan i att ”höginkomsttagare” fått ett högre avdrag än de med lägre inkomster. Vidare anser man att man inte ska främja tidig pension då det sägs finnas behov av att vi ska jobba längre för att värna välfärden.

Det enda av dessa argument som i första läget förefaller rimligt är ju det här med ”pensionsflyktingar” som tar sina svenska pensionspengar och drar till Portugal. Samtidigt pratar vi här om privat pensionssparande, det handlar totalt sett om försumbara belopp relaterat tjänstepensionen där problematiken kvarstår. Tar man inte bort avdragsrätten för tjänstepensionsavsättning är det alltså ganska tydligt att detta argument är ihåligt och substanslöst. På lite mer ovårdad svenska skulle man kalla detta argument för skitsnack!

Att det skulle vara orättvist att de som redan betalar mest skatt får ett högre avdrag är ett oerhört provocerande förhållningssätt. De lär ju fortfarande betala mer skatt både i procent och i absoluta tal, vilket ju är var den verkliga orättvisan ligger till att börja med.

Att det finns behov av att jobba längre för att klara välfärden är ett intressant argument i syfte att attackera avdragsgillt sparande. Om folk har sparat till sin egen pension och har råd med pensionen är det väl helt okej att de går i pension eller? Ska vi jobba till 70 år för att staten vill det eller för vår egen skull? Själv är jag intresserad av att ha möjlighet att välja om jag får för ”öfverheten”. Ett konstruktivt alternativ från välfärdssektorns, och därmed offentlighetens, sida är att göra arbete upp i åren mer attraktivt, inte att försvåra sparande.

ANNONS
ANNONS

Vi blir äldre och äldre och friskare upp i åldrarna. Men det allmänna pensionssystemets konstruktion, ett av de mest krassa och finansiellt hållbara i världen, kommer det att lösa sig självt med hur länge folk jobbar. Detta eftersom många inte kommer att ha råd att gå i pension vid 65. Risken är bara att man kanske inte har möjlighet eller orkar jobba till 70. Något en del kanske relativt tidigt känner på sig gäller dem.

Som förklarats i tidigare artiklar ser det riktigt mörkt ut för den svenska genomsnittsinkomsttagarens framtida pension. Där man om man har lyckats riktigt väl kan se fram emot cirka 50 procent av sin slutlön i total pension om man går vid 65 års ålder. Om inte kombinationen allmän pension och tjänstepension kan lösa problematiken kan det vara lämpligt med hjälp till självhjälp. Vi behöver en attraktiv sparform för långsiktigt sparande som passar de med medelinkomster. En sparform som möjliggör att man själv har makt över sin egen ålderdom, om man vill.

För som utvecklingen varit de senaste åren förefaller det som att staten vill ha oss till ekonomiska fångar på ålderns höst. Ett slopat avdrag är också en skattehöjning, om än subtil. Livet är ett givande och tagande och i en långsiktigt hållbart förhållande behöver man uppleva båda sidor för att stå ut och det är lite väl ensidigt nu. Den konspiratoriskt lagda ser ökad kontroll av människors beteende som en oönskad konsekvens av de senaste årens åtstramningar – kampen mellan stat och individ är ett ständigt sjufrontskrig, det bedrivs även på spar- och pensionsområdet och det är staten som är på offensiven!

Vi som inte har offentlig byråkrati som vår födkrok och därmed generellt inte har direkt gemensamma intressen med denna i stora delar improduktiva och till vissa delar meningslösa apparat behöver faktiskt säga ifrån ibland.

Varför inte på nytt införa avdragsrätt och subventionera ett sparande på upp till ett prisbasbelopp per år, alternativt att återinföra möjligheten att spara i den – för spararen – formidabla kapitalpensionen. En sparform som i mångt och mycket är som en pensionsförsäkring men utan avdrag och utan beskattning vid uttag. Helt perfekt som pensionsparverktyg för medelinkomsttagaren.

Det skulle vara en seger för individen, friheten och vår relation till staten.