Mikroplaster finns överallt – i naturen, i djur och i människokroppen. Men en infekterad forskardebatt handlar nu om hur de mäts och hur säkra resultaten är.
Mikroplaster i hjärnan – det här vet vi
En artikelserie i den brittiska tidningen The Guardian om mikroplaster i början av året skapade ramaskri i forskarvärlden med rubriker om ”bombnedslag” och studier som målas upp av andra forskare som ”ett skämt”.
Mycket riktigt fick tidningen ganska snabbt publicera många repliker från välrenommerade forskare, och tidningens ledarsida fick också förklara sig.
”En försenad julklapp till den petrokemiska industrin”, skrev en av respondenterna.
Upprördheten handlar inte om att specifik forskning ifrågasätts – att så sker är en del av den vetenskapliga metoden – utan om bristen på kontext.
Hittats på Mount Everest
Så vad är egentligen sant, och vad bråkas det om?
Vi har sedan 1960-talet vetat att mikroplaster, alltså plastpartiklar mindre än 5 mm, finns spridda i princip överallt i miljön. Plastpartiklar har hittats i luft, damm, djupa havsmiljöer, i moln, i isen på Antarktis och på toppen av Mount Everest.
I Sverige kommer de största utsläppen från slitna bildäck, textiltvätt och konstgräsplaner, som Dagens PS tidigare rapporterat om.
Att plasten också finns i djur och människor är otvivelaktigt, mikroplaster har hittats i alla delar av människokroppen – debatten som pågår rör hur mycket, och hur man kan göra för att mäta det.
Finns andra bevis än de kritiserade
Förekomsten i människan är ett ganska nytt forskningsfält, det går av forskningsetiska skäl inte att göra experiment på samma sätt som på djur.
För att mäta mikroplaster, eller dess ännu mindre kusin nanoplaster, har det därför bland annat gjorts studier på avlidna människors hjärnor. Det är en sådan studie den ilskna debatten rör.
Kritiken rör att en metod, pyrolys-gaskromatografi-masspektrometri, antingen har använts eller tolkats felaktigt. Förenklat kan man säga att hjärnan till stor del består av fett, och metoden kan möjligen blanda ihop fett med plastpartiklar och således ge falska positiva resultat.
Det finns dock fortfarande starka bevis via andra metoder som elektronmikroskopi och Fouriertransform-infrarödspektroskopi för att dessa mikroplaster finns i våra organ.
Så vad gör dessa små plastbitar med vår kropp? Sant är att vi inte riktigt vet säkert, men sant är också att det högst sannolikt är dåliga saker. Sant är vidare att problemet eskalerar, alltså att vi får i oss mer och mer av mikroplasterna, även om debatten fortsätter rasa om hur mycket.
Försiktiga forskare – men starka rubriker
Forskarna är väldigt försiktiga med att slå fast kausala effekter mellan mikroplaster och olika sjukdomar.
Det är dock inte alltid sant om politiska krafter eller journalister, som gärna påpekar att de studier om de små plastpartiklarna som görs bland annat rör cancer, demens och hjärt- och kärlsjukdomar.
Sådant kan förstås sätta skräck i de flesta i en rubrik, vilket väl både är poängen med det och roten till den pågående debatten.
Läs även: Mikroplaster på insidan – vad gör de med vår kropp?
