Superjumbon som skulle knäcka Airbus – men aldrig lyfte

Fyra versioner, noll verklighet

MD-12 var planerad i fyra varianter: Stretch, High Capacity, Long Range och – för den som verkligen ville tänja på ingenjörsgränserna – en tvåmotorig version. Basmodellen skulle ta 511 passagerare i enkelklass och ha en räckvidd på drygt 13 000 kilometer.

Leveransstarten var satt till 1997. Airbus skulle då fortfarande hålla på med prototyper. På pappret såg det ut som en knock.

Mindre jätte, större chans

Den verkliga styrkan låg dock inte i siffrorna utan i storleken. MD-12 var kompaktare än A380. Det låter som en detalj, men är i flygbranschen skillnaden mellan lönsamhet och huvudvärk. A380 krävde ombyggda terminaler, bredare taxibanor och specialanpassade gater. MD-12 var dimensionerad för att passa där Boeing 747 redan gick.

För flygbolag hade det inneburit färre investeringar och snabbare beslut. För amerikanska bolag dessutom ett bekvämt argument på styrelsemötena: köp amerikanskt.

Ett projekt utan pengar

Problemet var bara att McDonnell Douglas inte hade råd. Redan vid presentationen var bolaget finansiellt pressat. När samarbetspartnern Taiwan Aerospace hoppade av fanns det inget kapital kvar för utveckling. Inga beställningar kom in. MD-12 blev kvar som illustrationer, modeller och drömmar.

Flyganalytiker var obarmhärtiga. De menade att MD-12 aldrig var tänkt att flyga. Projektet sågs snarare som ett sätt att höja värdet inför en försäljning. Fem år senare gick McDonnell Douglas upp i Boeing i en affär värd omkring 13 miljarder dollar.

Ett spår i skuggan

MD-12 byggdes aldrig. Men helt försvann den inte. Vingdesign och aerodynamiska lösningar sägs ha påverkat senare Boeing-projekt. Ett eko av ett flygplan som kunde ha förändrat branschen – men som i stället blev ett varnande exempel.

Superjumbon som skulle knäcka Airbus lyfte aldrig. Och ibland är det just de flygplanen som säger mest om flygindustrin.