Så blev jag leverantör till den lokala spritbranschen

Produktionsanläggningen var kanske inte direkt ’state of the art’, men alla nödvändiga attiraljer fanns på plats. Destillationskärl av koppar, diverse kopplingar och slangar, ved för eldning – men mest märkvärdigt var själva behållarna för jäsningen av insatsvaran. Enorma, amforaliknande kärl av keramik, i väl tilltagen mängd.

Men vad jästes i kärlen, frågade jag säljaren. Medronho, svarade han med ett stort leende. Trots att jag vid det här laget hade arbetat i vin- och spritbranschen i över 20 år, hade jag aldrig hört talas om någon spritdryck kallad ’medronho’. Man lär så länge man lever.

Vida berömd i trakten

Min ursprungliga försörjningsidé var att tillverka olivolja på gården. Nu uppenbarade sig en kompletterande verksamhet, i en bransch som jag dessutom hade erfarenhet ifrån. Tämligen snabbt insåg jag dock att det kanske inte var riktigt rätt start i det nya landet att överta en svart spritfabrik.

Jag tackade därför vänligt men bestämt nej till erbjudandet. För ett visst överpris fick jag i alla fall köpa ett par av de vackra amfororna. Som prydnadsföremål tjänade de sedan som en påminnelse om gårdens historia.

Medronhobären från vår portugisiska gård var vida berömda i trakten. (Foto: Privat)

Jag fick så småningom lära mig att gården var vida berömd i trakten för sina fina medronhobär. Med tiden fick jag också direktkontakt med Jorge Manuel Guerreiro, den enda legala producenten av själva spritdrycken aguardente de medronho i området.

Resultatet blev att en ansenlig del av firmans produktion gjordes av bär från vår gård. På så vis blev jag ändå inblandad i medronhobranschen, men på ett mer indirekt och legalt sätt. Dessutom är jag helt övertygad om att mina medronhobärs öde slutade betydligt mer smakfullt än om jag själv kokat i grytorna.

Och så kunde jag sova lugnt om nätterna, utan att oroa mig för lagens långa arm i det nya landet.

Läs mer: Medronho – den okända spriten