Ett slitet kräftfat, en bortglömd tavla eller en dammig byrå kan vara närmare ett miljonklipp än du tror. På Stockholms Auktionsverk passerar varje år föremål som nästan hamnade på tippen – men som i stället klubbas för sexsiffriga, ibland sjusiffriga belopp. Frågan är inte om det finns värden i svenska hem, utan hur mycket vi redan har kastat.
Titta på videosidan för en ren videoupplevelse.
Det finns två sorters människor. De som slänger eventuella miljonklipp utan att blinka och de som sparar allt “för säkerhets skull”. Ofta är det samma person, bara i olika faser av livet.
När Ebba Bozorgnia, ny försäljningschef på Stockholms Auktionsverk, gästar Perfect Weekend TV hamnar vi snabbt i den där frågan som alla någon gång ställt sig på vinden, i garaget eller framför containern på återvinningscentralen: Tänk om det här faktiskt är värt något.
Stockholms Auktionsverk är världens äldsta auktionshus. Där passerar allt från handväskor till 1700-talsbyråer och samtidskonst för hundratusentals kronor. Och mitt i allt finns berättelserna om det som nästan försvann.
Historien är nästan för bra för att vara sann. Ett kräftfat som åker fram varje augusti. Diskas i maskin. Handdiskas sent på natten när sångerna klingat ut. Ett självklart inslag på familjens kräftskiva.
En dag tas det in för värdering. Först talas det om en hygglig summa. Sedan går det för flera miljoner.
Är det vanligt? Nej. Är det möjligt? Absolut.
Det är just den där möjligheten som gör att andrahandsmarknaden aldrig tappar nerv. För även om de flesta föräldrar har fel när de säger att “det där är säkert värdefullt”, så finns det nästan alltid något i ett hem som man själv inte förstår värdet av.
Problemet är inte att vi tror för mycket. Problemet är att vi kastar för snabbt.
Auktionsmarknaden lever inte i ett vakuum. Den följer konjunkturen lika lydigt som börsen. När människor har pengar och framför allt mod att använda dem, då stiger buden.
Ebba säger att hon går på känsla. Och känslan just nu är att det blivit mer lustfyllt att spendera utan den där malande oron i bakhuvudet. Det är ingen ekonomisk prognos. Det är en temperaturmätare på stämningen i rummet när klubban höjs.
Samtidigt pågår en större förskjutning. Vi har börjat ifrågasätta slit-och-släng-kulturen, vilket Perfect Weekend skrivit om tidigare. Att köpa på auktion är inte bara ett sätt att fynda. Det är ett sätt att välja kvalitet, historia och hållbarhet framför massproduktion.
Man köper något som redan har levt ett liv. Och som kan leva vidare.
I studion visar Ebba ett av Dan Wolgers mest ikoniska verk, Här slutar allmän väg. Den större versionen kan landa mellan en halv och en miljon kronor. Den mindre har redan klubbat runt 100 000.
Postmodern svensk samtidskonst för de pengarna kan låta riskabelt. Men jämfört med vad. Techaktier som halveras på en månad. Sparformer som känns trygga tills de inte är det.
Ebba är tydlig med en sak: köp kvalitet och be om råd. Men framför allt – köp något du vill leva med. Konst är inte bara en rad i en portfölj. Det är något som hänger på väggen varje dag och stirrar tillbaka på dig.
Det är en investering, ja. Men det är också en relation.
Viggos dagbok vecka 9: Oväntat beröm som ger tårar, AI som rensar bort de mediokra, sexleksaker för 600 miljoner och en vernissage en månad för tidigt. De
Så finns det ytterligare en dimension. Memorabilia. Föremål som tillhört någon med namn och historia. Tore Wretmans kökshanddukar. En signerad bok. Ett objekt som burit ett liv.
Vi köper inte bara saker. Vi köper berättelser.
Proveniens har blivit hårdvaluta. I en digital värld där allt kan kopieras är det äkta det mest exklusiva som finns. Att äga en liten bit av någon annans liv är att köpa en historia att själv föra vidare.
Det är kanske där kräftfatet egentligen vinner. Inte i miljonerna. Utan i berättelsen om hur nära det var att hamna på tippen.
Så nästa gång du står där med något i handen och funderar på att kasta.
Stanna upp.
Det är förmodligen skräp.
Men det kan också vara början på din egen lilla auktionshistoria.
Alla har vi stått där. Framför vitrinskåpet. Med känslan av att man inte riktigt får ta i grejerna. Mormors servis och gamla kaffekopp. De användes bara
