”Hur har ni mage att fortsätta sucka över det där årtalet?”

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Jan Guillou har skrivit en bok om sitt älskade 1968.

Få årtal har ett sådant magiskt skimmer som 1968. Världen stod i lågor. Människor rökte hasch, hade massor av sex, åkte på rockfestivaler, dansade till tamburin, gick i utsvängda byxor, ockuperade kårhus, solidariserade sig med tredje världen och planerade för den solidariska, humana och socialistiska revolutionen. Många pösiga män (och några nästan lika pösiga kvinnor) har med hårt arbete och briljans omvandlat 1968 till ett år då allting hände, då allt var möjligt, då den ungdomliga revolten stod på sin absoluta topp.

Fyrtiotalisterna har lagt patent på begreppet revolt. Men sanningen är ju att allt det som 1968 kom att representera endast var kulisser. Ingenting av allt det som det predikades från talarstolar och torg hände. Revolten ställdes in. Eller genomfördes visserligen, men av de andra. Drömmen om det socialistiska samhället förblev endast en dröm. Tio år senare kom punken som (trodde alla) vädrade ut den unkna stanken av doftpinnar och hasch. Men drömmen om drömmen vägrade försvinna. Därför kan gubbar som Guillou fortfarande tycka exakt samma om allting som han gjorde för 50 år sedan. Hans överlägsna leende är lika otäckt. Hans dövöra lika effektivt.

Hur har ni mage att fortsätta sucka över det där årtalet?

Vi som kom efter, vi som var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar, vi kommer aldrig tro på era lögner om 1968. För ni svek. Allihop svek. Ni packade ihop era drömmar och era förhoppningar så fort det bara gick. Ni vek ihop banderollerna, tog ner flaggan ni skrivit kuk på, ni försvann in i medie- och kultureliten. Ni svek. Och medan ni svek så genomförde nördarna, de andra, de subtila männen och kvinnorna sin egen revolution.

Hur har ni mage att fortsätta sucka över det där årtalet?

ANNONS
ANNONS

Det är en stor skam att höra storskrävlarna briljera över vilket enastående betydelsefullt år 1968 var och fortfarande förväntas vara.

Varje känslig människas förflutna är det viktigaste hon har. Därför är 1978, 1985 och 1992 mycket viktigare år i mänsklighetens historia än 1968. Eller i alla fall lika viktiga.

Ni svek. Ni packade er gamla folkabuss och drog iväg.

Jag var 20 år 1992. Jag växte upp i en förvirrad tid. Men våra drömmar och våra hjältar handlade inte om kollektiv och rödvin utan om bokkontrakt, kulturellt oberoende och vackra flickor från Haga i bärfärgade hårspännen.

Våra hjältar hette Joakim Thåström, Kurt Cobain och Ian Curtis.

Vår ungdom, våra naiva drömmar, är viktigare än den församlade elitens dammiga svammel om revolten som aldrig blev, revolutionen som aldrig kom. Ni svek. Ni packade er gamla folkabuss och drog iväg. Ni orkade inte göra det ni drömde om och därför lämnade ni fältet öppet och fritt för den ekonomiska, mediala, kulturella och politiska grav som blivit vår samtid. Det är hos generationen som var ung 1968 man bör söka ansvaret.
Så sluta sitta med tindrande ögon och öppen mun framför Guillou med anhang. Ställ de till svars istället.

Vi andra fortsätter att sköta vår vardag, hämta och lämna barn, kriga för en jämlik, solidarisk och miljövänlig framtid för oss och våra barn.

Vi är de verkliga rebellerna. Medan pösmagarna sitter i teve och hummar och slår sig för bröstet är det vi som kom efter som genomför revolutionen på daglig basis.