”Föraktet skär som en blågul kniv rakt igenom det här landet”, skriver Marcus Birro.

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Sverige är ett land med långa avstånd. Vi har de där milen i blodet också. Vi sitter åldrade i smyg med handen mot bordsskivan och medan vi lyfter vår kopp med kaffe drömmer vi oss tillbaka en liten stund, tillbaka till en tid vi nästan glömt men i vilken vi svor att vi aldrig skulle sitta med långa avstånd inom oss och drömma oss tillbaka…

Men detta Sverige… Så vackert det är. Min stilla kväll här är miljoner andras. Som en lång ljusslinga ligger vårt land på kartan. Sverige… Med sina stumma hjältar, män och kvinnor utan ord som försöker stava till sin sorg med bara sina hjärtan…

Sverige. Med sina avstånd. Skogarna. Sjöarna också, kyrkan i byn, alla tusentals kyrkor som du ser om du kör din bil genom det här landet och som vittnar att också vi är ett varmt och kristet folk, ett solidariskt folk…

Sverige är ett land av vemodiga män och kvinnor som sitter uppe vid mörka fönster.

Men Sverige har också blivit ett land som låter sig definieras av maktens män och kvinnor, storstädernas inflyttade apostlar som dödar sin dialekt och uppgår i det stora, varma kollektivet av ljummen övre medelklass.

Likriktning intill perversion.

Så hysteriskt provocerande det är att lyssna till politikers och delvis också medias förakt för allting som ligger utanför tullarna. Föraktet har delvis bytt skepnad, från väldigt uttalat (”tokiga bönder som inte förstår sitt eget bästa”) till att helt enkelt inte ens lyssna på vad de säger, ännu mindre bryr sig om vad de gör eller hur de resonerar.

ANNONS
ANNONS

Men så får de höra av eliten och makten i storstäderna att deras rädsla inte är något värd.

Det föraktet skär som en blågul kniv rakt igenom det här landet.

Sverige är ett land av små tända lampor i hörnfönstren. Sverige är ett land av möblerade balkonger, av sammanbitna tänder, av knutna nävar i tusentals fickor.

Ute i landet finns de verkliga hjältarna. Folket. Människor som stretar på med sina liv längs en blåsig gågata i Sollefteå, som verkligen anstränger sig för att få vardagen att gå ihop, och som ser ett Sverige växa fram som skrämmer dem, som de inte känner igen och som blir arga, besvikna, förbannade, revolutionärt förbannade till och med…Men så får de höra av eliten och makten i storstäderna att deras rädsla inte är något värd. Deras upprördhet är fel. Deras oro är bara ett uttryck för osaklig rädsla. Men det är, som dear old Lundell sjunger, folket som bygger landet. Och folket bor just där, i och på landet. Längre inåt detta land…När kulturvärld och mediaelit tränger in sig på en enda stadsdel i huvudstaden och i sin iver att verka vidsynta i stället blir totalt skelögda, är det inte konstigt att folk, människor som du och jag, fast i andra delar av Sverige, inte känner igen sig och sina liv i de tusen plattformer som dessa begränsade människor cementerar och gör till sina.

Sverige är de djupa skogarna dit ingen schlagermusik når. Sverige är de suveräna författarna som flydde och for men alltid återvände.

Sverige är så lätt att fly ifrån. Men man flyr aldrig. Man kan inte rymma från det som skvalpar i blodet.

Sverige är långa avstånd, både inuti och utanför. Långa avstånd mellan stad och landsbygd, mellan folk och elit, mellan älskande.

Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre.

ANNONS
ANNONS

Världen och dess mörker står på den här tröskeln av furu och kanske är det inte så konstigt att vi blir rädda då.

För Sverige är ett land av långa avstånd, av sjöar med koppar och järn på sin botten, med gungor som står still, med susande lövträd ovanför barren och stigarna ner mot vattnet.

Sverige är ett land av stolta men tysta bröder och systrar som stirrat rakt ner till sin egen botten och som överlevde det.

Jag är en av dem.

Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre. Vad Sverige behöver är fler samtal förda av fler sorters människor med helt och hållet olika åsikter och helt och hållet olika hjärtan.