Författaren totalsågar fackföreningsrörelsen men hittar en ljusglimt i DagensPS morgonbrev. ”Jag blev i alla fall riktigt upplivad.”

ANNONS

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Som författare och oberoende, frilansande skribent är facket något lätt suspekt, en slags främmande himlakropp som flyter runt i ett universum rätt långt bort.

Jag var med i Författarförbundet under en tid men gick ur eftersom…jag vet inte…det är något med det kollektiva som ger mig fruktansvärd ångest helt enkelt.

”Sinnebilden av en fackpamp har blivit en något korpulent man i 55-årsåldern, skrattandes för högt åt sina egna skämt.”

Fackföreningsrörelsens historiska betydelse däremot är verkligen värd att försvara och förklara. Men de senaste tjugo, trettio åren har svensk fackföreningsrörelse blivit en slak fimp i en pissränna, en trött koloss på alldeles för få lerfötter.
Sinnebilden av en fackpamp har blivit en något korpulent man i 55-årsåldern bakom ett nystädat skrivbord med en trött vimpel på kanten som allra helst dricker starköl i förstaklassvagnarna mellan Stockholm och Göteborg, skrattandes för högt åt sina egna skämt.

Jag vet att det är en orättvis bild men det är en bild jag har haft.

ANNONS
ANNONS

Till skillnad från fackföreningar i Italien, Frankrike eller för den delen i Sydamerika, har svenska fackföreningar förvandlats till tysta, fogliga möss, en del av makten istället för att stå i opposition till makten.

Eftersom det så kallat regeringsbärande partiet och fackföreningsrörelsen varit mer eller mindre samma sak har det varit dåligt inflöde med nytt friskt vatten.

Makt korrumperar och facket har känts oväsentligt och har saknat svar på de nya frågor som arbetsmarknaden i rasande takt har väckt.

Jag tror många människor upplever facket som en del av den politiska eliten snarare än en organisation finns till för den vanliga arbetaren.

Och hur ser egentligen den vanliga arbetaren ut 2017? Vem och vilka ingår i en arbetarklass som inte beter sig som arbetarklassen gjorde på 70-talet?
Den nya arbetarklassen beter sig inte som den ska helt enkelt.

”Jag tror att socialdemokratin har blivit för insyltad i makten”.

Jag tror att socialdemokratin har blivit för insyltad i makten för att någonsin få tillbaka de många gräsrötter som upplever att de inte får svar på sina viktigaste frågor.
Folket bygger landet, sjunger Ulf Lundell. Så länge folket byggde ett socialdemokratiskt land var de flesta nöjda och glada. Men nu? Folket, det vi tidigare kallade arbetarklassen, är i ständig rörelse bort från den bilden.

ANNONS
ANNONS

Mitt i denna politiska turbulent har fackföreningsrörelsen blivit en slags papperstiger, en efterfest ingen vill gå på. Det spelar ingen roll hur relevant man tycker att man är om man inte lyckas kommunicera utåt varför och på vilket sätt man är relevant.

Men så.

I dag torsdag läser jag att Kommunal helt enkelt i protest mot Nordeas utflyttning plockar ut sin miljard kronor man har där och väljer att sätta in dem där pengarna på en annan bank.

”All heder åt Kommunal.”

Man kan tycka vad man vill om varför Nordea valt att lägga huvudkontoret i Finland men jag blev i alla fall riktigt upplivad av att läsa om hur åtminstone en fackförening i det här landet faktiskt vaknat ur sin förbannade slummer och verkligen agerar istället för att passivt stå bredvid och svälja ord och handling.
All heder åt Kommunal.