Sony stäms på 25 miljarder i Storbritannien. Men är det verkligen fel att ta betalt för en plattform man byggt från grunden? Vi reder ut det moraliska och juridiska.
TV-spelare kan få miljardskadestånd av Sony – rätt eller fel?
I fjol fälldes Apple i en historisk juridisk tvist i domstol. Nu står Sony på tur. En grupptalan på motsvarande drygt 25 miljarder kronor har lämnats in mot Sony i Storbritannien. Bakom stämningen står konsumentkampanjaren Alex Neill, som representerar uppskattningsvis 12,2 miljoner brittiska PlayStation-användare, enligt Financial Times.
Kärnanklagelsen är att Sony förbjuder konkurrerande nedladdningsplattformar, låser in användarna och sedan tar ut överpris motsvarande 30 procents provision på alla digitala köp via PlayStation Store utan att någon marknadskraft bromsar dem.
Avgiften påstås sedan ha vältrats över på konsumenterna. Varje berörd spelare beräknas ha överbetalat cirka 1 900 kronor, vilket är det yrkade skadeståndet i stämningen.
Apple fälldes på liknande grunder och EU tvingade då Apple att öppna för alternativa appbutiker, något Sony till synes inte är optimistiska inför.
Moraliskt rätt, juridiskt fel?
Sonys försvar är inte orimligt. Bolaget hävdar att öppna tredjepartsbutiker skapar säkerhetsrisker, och att hårdvaran säljs med låg marginal för att subventionera användarbasen. Det är klassisk plattformsekonomi, samma modell som Amazon, Apple och Google byggt sina ekosystem på.
Det är just den modellen som nu ifrågasätts juridiskt. När PS5:ans billigaste modell inte ens har en skivläsare, är digitala köp inte längre ett val för många användare utan ett tvång. Särskilt i kombination med 30 procents påslag. Det är vad domstolar kallar marknadsmissbruk.
Sony har spenderat decennier och miljarder på att bygga världens mest framgångsrika spelplattform. Nu riskerar just den framgången att bli deras juridiska akilleshäl.
Så fungerar PlayStation-ekosystemet
PlayStation Store är den enda lagliga vägen att sälja digitala spel till PS5-användare. Sony granskar alla spel innan de släpps, vilket håller kvaliteten uppe och skiljer plattformen från exempelvis Steam. Där kan nästan vilket spel som helst kan publiceras och bra titlar drunknar i bruset av hundratals dåliga.
För den tillgången, infrastrukturen, säkerheten och användarbasen tar Sony 30 procents provision på varje digitalt köp. Konsolen säljs medvetet till låg marginal för att bygga användarbas, och provisionerna finansierar det.
Rakblad och dammsugarpåsar är samma princip
Det är samma princip som i många andra branscher. Rakskaft säljs billigt för att man tjänar storkovan på rakbladen löpande. Skrivartillverkare säljer skrivare till självkostnadspris, men tar igen det på bläckpatroner. Dammsugare och påsar är precis samma sak.
PlayStation-modellen är exakt det. Konsolen är rakskaftet. Spelen och provisionerna är bladen. Konsumenten gör ett medvetet val när de köper konsolen, precis som när de köper skrivaren. Ingen tvingar dem.
Spelvärlden skiljer sig
När dina dammsugarpåsar blir för dyra kan du byta till ett annat märke dagen efter utan att förlora något. När du bytt från PlayStation till Xbox förlorar du hela spelbiblioteket, dina utmärkelser, ditt sociala nätverk på plattformen och år av investerad tid. Byteskostnaden är astronomiskt mycket högre än för dammsugarpåsar.
Det är därför det blir monopolanklagelser rent juridiskt. Inlåsningseffekten i spelvärlden är betydligt kraftfullare än för dammsugare. Att det är moraliskt rätt att ta betalt för något man byggt i decennier spelar ingen roll i den frågan.
Målet tas upp i Competition Appeal Tribunal den 10 mars och väntas pågå i tio veckor.
Läs även: Netflix aktie uppåt – budkriget över Warner Bros Discovery över
Läs även: Asmodee: Ett år på börsen gav rekordresultat och Netflix-avtal
