Trumps hånfulla prat om Zelenskyj hjälper Putin

Trumps krav på egoistisk tillfredsställelse

Trumps krav på egoistisk tillfredsställelse från Ukraina är ett återkommande tema. Zelenskyj kritiserades först felaktigt av Trumps nationella säkerhetsrådgivare för att inte ha tackat USA så tidigt som i juli 2023.

Sedan, vid det ökända mötet i Ovala rummet i februari i år, såg Trump på när hans vicepresident upprepade gånger krävde tack från Zelenskyj.

Nu har han återigen hånat Zelenskyj för att visa noll tacksamhet trots att Zelenskyj hade tackat USA bara några dagar innan, vilket han upprepade gånger har gjort sedan invasionen. Trumps etikettlektioner har ingenting att göra med manér och allt att göra med självförhärligande och nedvärdering av andra.

Faktum är att Trump har fått tacksamhetens riktning helt omvänd. Hela väst, inte minst USA, borde faktiskt tacka Ukraina för dess bidrag till möjligheten att den fria världen en dag fortfarande kan kalla sig det. Zelenskyj är den sista personen på planeten som behöver tacka någon, förutom sitt eget folk.

Påtvingad tacksamhet borde snarare genera än tillfredsställa en normal mottagare. Men, liksom många diktatorer i historien, verkar dess råa bevis på makt trumfa dess tomhet. Trump har förvandlat sitt psykologiska behov av att förödmjuka till tacksamhetsgeopolitik.

Ukrainas uppoffring

Varje eftertänksam person i väst förstår värdet av frihet och hotet från Putin, och inser den långsiktiga existentiella risken som Ryssland och diktaturer utgör för västerländsk demokrati. De uppskattar Ukrainas mod och värde i att stå emot Västvärldens nuvarande främsta offentliga fiende i Kreml.

Vi befinner oss i en kamp mellan den demokratiska och den icke-demokratiska världen som vi måste utkämpa, eftersom det är en kamp för vad vi är. Det är sant att Ukraina har kämpat för sitt liv, sin frihet och till och med sin existens som suverän nation, men det har också kämpat mot en regim som hotar alla värderingar som vi utanför Ukraina också borde vårda medan vi kan.

Vi bör inte glömma att det helt enkelt beror på hur historiens kort har fallit att ansvaret för att bekämpa Putin har åvilat Ukraina. Vi får inte heller glömma att varje droppe ukrainskt blod har spillts med Västvärldens vinst. Ingen vid sina sinnens fulla bruk borde förvänta sig att David tackar oss medan han kämpar mot Goliat för det gemensamma bästa.

Att mäta tacksamhetens moraliska riktning

Så, den självutnämnde etikettprofessorn president Trump kanske vill ta en liten lektion i tacksamhetens moraliska riktning. Vissa av inputsen i ekvationen – begrepp som mod och uppoffring, värdet av att skydda demokratin, eller värdet av en anständig värld där framtida generationer kan åtnjuta frihet – kommer sannolikt att ligga utanför hans bekvämlighetszon.

När nationer hjälper varandra är det rimligt att fråga vem som borde tacka vem. Om det finns finansiellt eller militärt bistånd på ena sidan och förlust av liv och existentiell risk på den andra – i motsats till att de bara kämpar sida vid sida – står vi inför det oundvikliga problemet med “äpplen och apelsiner”.

Ändå kan vi väga den relativa tacksamhet som varje sida borde känna. Vi kan börja med att mäta hur var och en drar nytta av sin egen insats för att konfrontera Ryssland, genom att omvandla det finansiella konceptet Return on Investment till “Return on Sacrifice” (Avkastning på uppoffring) och genom att ersätta pengar med moral.

Med detta mått har den fria världen redan sett en mycket god “frihetsförsäkringsavkastning” – jämfört med den potentiella nackdelen av att låta Putin förstöra Ukraina och kanske rulla in i andra nationer – på sin mycket begränsade uppoffring. Samtidigt, även om Ukraina har sett en tydlig och omedelbar “fortsatt frihetsavkastning”, har detta skett till en mycket tung uppoffring, med en resulterande

Avkastning på Uppoffring som säkert inte är högre än vad väst har åtnjutit. Detta är ett mått på tacksamhetens riktning, baserat på vem som har gynnats mest av sin uppoffring i hanteringen av det tillfälligt delade Problemet Putin. Ett annat tillvägagångssätt är att helt enkelt fråga om det västerländska biståndet kostade mer eller mindre än den nytta Väst fick tillbaka efter Ukrainas uppoffring.

Detta pekar på en liknande bild: värdet för väst av att försvaga demokratins fiende är värt mer än dess kostnad. Att stödja Ukraina var också det billigaste sättet för demokratier att slita ut och distrahera Putin. Vilket mått du än väljer, borde tacksamhetens vindar blåsa österut.

Trumps krav en förolämpning

När historien om 2000-talet skrivs – om det råkar vara en berättelse som slutar med överlevnaden av en fri Homo Sapiens – kommer det att vara uppenbart att den lilla nationen som överraskade världen genom att stå upp mot Putin inte behövde tacka någon alls.

Eftersom Zelenskyj vill att hans land ska överleva, har han i realpolitik lite val annat än att buga sig för en kejsare som kanske hjälper Ukraina att överleva i utbyte mot att hans ego blir masserat. Zelenskyj har faktiskt en moralisk plikt att göra det, även att be om han vore tvungen om det gjorde skillnad.

I hans nations stund av nöd är det knappast läge att korrigera Trump om tacksamhetens riktning. Samtidigt borde alla frihetsälskande människor vara tacksamma mot Ukraina för att de har minskat risken för vår potentiella förlust av långsiktig frihet, och mot Zelenskyj för att han har behövt svälja sin stolthet medan vi samfällt rullar med ögonen åt varför detta var nödvändigt.

Likaså borde varje ansvarsfull president i USA tacka Zelenskyj, inte minst för att visa de ryska och kinesiska regimerna att demokratier står tillsammans.

Istället har Trump förolämpat modets hjärta, spottat demokrati i ansiktet och stärkt autokratins hand.

Således är den person som borde tacka Trump i själva verket inte Zelenskyj, utan Vladimir Putin.

Mark Dixon grundade och driver Moral Rating Agency, vars mål är att hålla företag borta från Ryssland, få Ryssland ut ur Ukraina, Putin ut ur Ryssland och diktaturer ut ur världen. För närvarande uppnår det detta genom att mäta företags inblandning i Ryssland under ett enhetligt betygssystem och sedan namnge och skambelägga dem tills de lämnar eller skrämma dem från att återvända.

Läs mer:
EU:s sista hinder faller: Julklapp på 90 miljarder euro till Ukraina. Realtid

In english – Trump trash-talking Zelensky only helps Putin

The consequences of the geopolitics of demanding gratitude

President Trump’s recent claim that President Zelensky has shown the United States “zero gratitude” is untrue and misses the point that it is the West that should be thanking Ukraine. Moreover, this trash-taking of Zelensky undermines Western cohesion at exactly the worst moment – so much so that it would, as a result, now be logical for Trump in fact to blame Putin for Moscow’s zero gratitude!

A recurring theme of Trump’s power trip in office has been to demand that people flatter him, thank him, and generally subjugate themselves. It is a barbaric demonstration of power that harks back thousands of years to when people threw themselves at the feet of an emperor and pledged allegiance or begged forgiveness.

When brokering peace, pragmatism and enthusiasm for a deal should not distract from who is right or from what we want to achieve through the peace. That’s why this is the worst moment to be playing ego games that blame the good guy and confuse the stark moral difference between the two sides in the war.

Trump’s demands for egotistical gratification from Ukraine are a recurring theme. Zelensky was first falsely criticised by Trump’s national security adviser for not thanking the United States as early as July 2023. Then, in the infamous Oval Office meeting in February this year, Trump watched as his Vice President repetitively demanded thanks from Zelensky. On Sunday, Trump derided Zelensky for zero gratitude despite Zelensky having thanked the US days before, as he has repeatedly done since the invasion. Trump’s etiquette lessons have nothing to do with manners and everything to do with self-aggrandisement and belittlement of others.

In fact, Trump has got the direction of gratitude the wrong way around. The entire West, no less the United States, should actually be thanking Ukraine for its contribution to the possibility that the Free World will one day still be able to call itself that. Zelensky is the last person on the planet who needs to thank anyone, except his own people.

Forced gratitude should embarrass rather than satisfy any normal recipient. However, like many dictators in history, its raw proof of power seems to trump its emptiness. Trump has turned his psychologic need to humiliate into gratitude geopolitics.

Ukraine’s sacrifice

Any thoughtful person in the West understands the value of freedom and the threat of Putin, and comprehends the long-term existential risk facing Western democracy from Russia and dictatorships. They appreciate Ukraine’s courage and value in resisting the West’s current Public Enemy Number One in the Kremlin.

We are in a battle between the democratic and non-democratic worlds that we must wage because it is a battle for what we are.

It is true that Ukraine has been fighting for its life, its freedom, and even its existence as a sovereign nation, but it has also been fighting a regime that threatens every value that we outside Ukraine should likewise cherish while we can.

We should not forget that it is simply because of the way the cards of history have fallen that the responsibility to fight Putin has befallen Ukraine. Nor should we forget that every drop of Ukrainian blood has been shed with Western gain. No one in their right mind should expect David to thank us while fighting Goliath for the common good.

Measuring the moral direction of gratitude

So, the self-proclaimed professor of etiquette President Trump might want to take a little lesson in the moral direction of gratitude. Some of the inputs in the equation – concepts like courage and sacrifice, the value of protecting democracy, or the value of a decent world in which future generations can enjoy liberty – will likely be outside his comfort zone.

When nations help one another, it’s reasonable to ask who should be thanking whom. If there is financial or military aid on one side and loss of life and existential risk on another – as opposed simply to them fighting side-by-side – we face the inevitable ‘apples and oranges’ issue.

Still, we can weigh up the relative gratitude each side should feel. We can start by measuring how each benefits from its own effort to confront Russia, by transforming the financial concept of Return on Investment to ‘Return on Sacrifice’ and by replacing money with morality.

By this measure, the Free World has already seen a very good ‘freedom insurance return’ – when compared to the potential downside of letting Putin destroy Ukraine, and perhaps roll into other nations – on its very limited sacrifice.

Meanwhile, although Ukraine has seen a clear and immediate ‘continuing liberty return’, this has been at a very heavy sacrifice, with a resulting Return on Sacrifice certainly no higher than what the West has enjoyed. This is a measure of the direction of gratitude, based on who has benefited more from its sacrifice in dealing with the temporally-shared Problem Putin.

A different approach is simply to ask if Western aid cost more or less than the benefit the West received back after Ukraine’s sacrifice. This points to a similar picture: the value to the West of weakening democracy’s enemy is worth more than its cost. Supporting Ukraine was also the cheapest way democracies could have worn down and distracted Putin.

Whichever measure you pick, the winds of gratitude should be blowing to the east.

When the history of the 21st century is written – if it happens to be a story that ends with the survival of a free Homo Sapiens – it will be obvious that the little nation that surprised the world by standing up to Putin had no need to thank anyone at all.

Since Zelensky wants his country to survive, he has little choice in realpolitik but to kowtow to an emperor who might help Ukraine survive in return for his ego being massaged. Zelensky in fact has a moral duty to do so, even to beg if it would make the difference. In his nation’s hour of need, it is hardly the moment to put Trump straight on the direction of gratitude.

Meanwhile, all freedom-loving people should be grateful to Ukraine for de-risking our potential loss of long-term liberty, and to Zelensky for having to swallow his pride while we roll our eyes in unison at why this was necessary.

Likewise, any responsible President of the United States should be thanking Zelensky, not least to show the Russian and Chinese regimes that democracies stand together.

Instead, Trump has insulted the heart of courage, spat in the face of democracy, and strengthened the hand of autocracy. Such that, the person who should be thanking Trump is not Zelensky but in fact Vladimir Putin.

Mark Dixon, Founder of the Moral Rating Agency

Moral Rating Agency, the goal of which is to keep companies out of Russia, to get Russia out of Ukraine, Putin out of Russia, and dictatorships out of the world. Currently, it achieves this by measuring companies’ involvement with Russia under a uniform rating system and then naming and shaming them till they leave or frighten them from going bac