Sedan 1989 har USA-börsen gett 15 gånger mer än lönetillväxten. Liknande utveckling ses i Sverige. Vi förklarar varför det är ett samhällsproblem och vad lösningen är för den enskilde spararen.
Lönen räcker inte, bostadsmarknaden är svår, så vad återstår?
BlackRocks vd Larry Fink publicerar varje år ett brev till investerare som läses brett i finansvärlden. Årets budskap är att den gamla modellen för hur vanliga människor bygger förmögenhet inte längre fungerar.
Jobbet ger inte nog i plånboken. Bostaden räcker inte till behoven. Den enda vägen att faktiskt växa med ekonomin är att äga en del av den via kapitalmarknaderna.
Sedan 1989 har en dollar investerad på den amerikanska börsen vuxit mer än 15 gånger snabbare än medianlönen. Det är kapitalismens logik på bred front. Tillgångar har stigit kraftigt medan lönerna inte har hängt med. Den som inte ägt aktier under de senaste tre decennierna har inte bara missat avkastning, utan tappat köpkraft.
Sverige: En börskultur med hög ojämlikhet
Sverige ser ut att ha löst problemet. Ungefär 40 procent av befolkningen har ett ISK-konto, och Stockholmsbörsens marknadsvärde uppgår till 159 procent av BNP, vilket är högst i hela EU, enligt IMD. Det är resultatet av decennier av medvetna reformer, från Allemansfonderna på 1980-talet till schablonbeskattningen som ISK-kontot introducerade.
Svenska hushåll hör till Europas mest aktiva kapitalmarknadsdeltagare med 10 procent av sina finansiella tillgångar i fonder och 7 procent i börsnoterade aktier, enligt OECD.
Ändå är Sverige, enligt UBS Global Wealth Report 2025, ett av världens sex mest ojämlika länder sett till förmögenhetsfördelning. Den rikaste tiondelen kontrollerar 74,4 procent av den totala förmögenheten, vilket är den högsta andelen i Europa.
Det är inte en paradox utan en precisering av Finks tes. Bred formell tillgång till börsen via ett ISK med några tusen kronor eller premiepensionens fondval är inte detsamma som meningsfullt deltagande i ekonomins tillväxt.
Storleken och kontinuiteten på sparandet avgör utfallet, och där är skillnaderna stora.
Läs även: Din portfölj är byggd för en värld som inte längre finns
Japan visar vägen
För att illustrera vad politisk vilja kan åstadkomma lyfter Fink Japan som exempel. När landet 2022 höjde insättningsgränserna i sina skattefördelaktiga NISA-konton steg Nikkei från 28 000 till över 50 000 på tre år, och tio miljoner nya investerare kom in på marknaden. Det är ett konkret bevis på att rätt incitament snabbt kan förändra ett lands sparkultur.
Men Japan-exemplet illustrerar också en fråga som Fink inte ställer tillräckligt tydligt: Vem äger aktierna när kurserna stiger? De tio miljoner nya småspararna, eller de institutionella aktörerna som redan satt på stora positioner sedan länge? Svaret avgör hur brett välståndet faktiskt sprids.
Vad det innebär för den svenske spararen
Finks brev är riktat till institutionella investerare och BlackRocks aktieägare, det är värt att hålla i minnet. Argumentet om breddat ägarskap är genuint, men det sammanfaller också med bolagets affärsintresse: Fler sparare i kapitalmarknaderna betyder mer kapital under förvaltning.
Det gör inte analysen fel. Den analytiska slutsatsen för en svensk sparare är oförändrad: Löpande, diversifierat, långsiktigt sparande i breda indexfonder är det enda beprövade sättet för ett vanligt hushåll att bygga förmögenhet i takt med ekonomin. Inte för att det är en universallösning, utan för att alternativen, exempelvis bankkonto med låg ränta eller bostadsrätten som enda tillgång, historiskt har gett sämre utfall för de flesta.
Det är Finks poäng, och den håller.
”I sitt bästa utgör långsiktigt sparande ett slags medborgerligt mirakel. När människor investerar sitt sparkapital – över decennier, inte dagar – sätter kapitalmarknaderna dessa pengar i arbete och finansierar företag, infrastruktur och jobb.” – Larry Fink, BlackRocks årsbrev 2026
Läs även: Du betalar för småbolagsrisk, men får mid cap i portföljen
Läs även: Fem placeringar fondförvaltarna rekommenderar just nu
