Bekännelsen: Han har ägt över 125 båtar

2. Boghammar Sporten

Såhär såg den ut när Boghammar själva tog reklambilder för den. (Foto: Sjöexpress arkiv)

En avstannad renovering. Ett projekt som givits upp i tidsbristens anda. Båten måste bort och upphuggningen hotade.

Men båten donerades i stället med varm hand till Museihusets Motorbåtsmuseum, mot avhämtning. En trevlig prislapp för en gammal runabout från 1938.

Det var ett vanligt men komplett projekt vi hämtade hem. Inte så konstigt att polisen ville titta närmare. (Foto: Anders Værnéus)

Lastningen blev ett kapitel för sig. Båten var tung och skev. Vagnen var hög och kort. Slutligen låg båten på vad vi kallade plats. Och inredning, däck och beslag var packade i kamrat Per-Åkes VW Passat anno 1981.

Passaten var också dagens dragbil. Kosan styrdes söderut med ett ekipage som jag betvivlade den svenska polismakten skulle uppskatta.

Fikadags. Och kontroll

I Nyköpingsbro var det fikadags. Och poliskontroll av släpvagnar, visade det sig när vi väl svängt av.

God natt!

Den unge konstapeln tågade fram. Med ett ansiktsuttryck som på ett lejon som just spanat in den svaga gnun i hjorden.

Han beordrade uppställning runt släpvagnen och började ett segervisst förhör med oss. Om hur vi i hela friden hade tänkt att detta skulle fungera.

Kommissarien inspekterar

Mitt i hans alltmer hånfulla föreläsning om vårt tydligen bristfälliga ekipage knallar hans chef kommissarien upp till oss.

Tittar på båten, på oss och på vagnen (som var målad Museet Pärlbåten på lemmarna) och utbrister »Åh fan, är det ni som är ute och åker igen. Kul. Jag har sett era tokiga ekipage passera förbi här många gånger. Berätta. Vad är nu detta?

Här står den och väntar på avhämtning till nya äventyr hos en ny ägare. Vi får hoppas att den en dag kommer återuppstå som en vacker svan. (Foto: Anders Værnéus)

Det hungriga lejonet tappade hakan när gnun gick upp i rök. Kommissarien följde ivrigt mitt miniföredrag om Boghammar och vår Sporten. Ett »lycka till« blev hans avskedsreplik. Och tilllägget, med en blinkning: »Det gör inget med lite bättre spännband nästa gång …

Även polisen har veteranbåtshjärta.

Idag har den fått en ny ägare. Jag hoppas den återuppstår. Båten alltså…

3. Bölja, öppen båt

Vackra Bölja på den tiden det begav sig. Var Bölja är idag är tyvärr okänt. (Foto: Sjöexpress arkiv)

4. Campingbåt från Linköping
5. Campingbåt Carima

Efter en rejäl avträtt och ett nytt lager fernissa på däcket, så blev Carima i stort sett som ny. (Foto: Sjöexpress arkiv)

En gång varje sommar så kom den. Den vackra campingbåten med det allt äldre paret i. Sakta tog den ett varv runt sjön Järnlunden fyra mil söder om Linköping. Passerade vår tomt där jag stod och vinkade vid stranden. Sedan försvann den igen. Snacket gick att den låg i ett båthus på andra sidan sjön, men ingen visste bestämt.

Vi bodde i Stockholm på vintrarna då. En dag ringer telefonen. Pappa svarar. En man berättar om att han fått en campingbåt på halsen i ett dödsbo. Den ska vara fin säger han. Berättar alltmer ingående om båten för att fånga pappas intresse. Den har levt sitt liv i båthus och använts mycket sparsamt.

Kan det vara på hemmaplan?

Pappa börjar så småningom ana ugglor och frågar till slut om båten ligger strax norr om Rimforsa? Rösten i telefonen blir tyst. Frågar sedan: ”Hur vet du det”. Vi bor tvärs över sjön, blir pappas replik.

Båten köptes loss och frigjordes från sin centimetertjocka långtidsförvaring i båthuset. Hamnade sedan på Museihuset i många år innan den såldes till dagens ägare som vårdare den ömt.

6. C-klassgalosch Cabover
7. C-klassgalosch Cyrakusa
8. Darling II, kanotracer 1919
9. Marcobåt Delfinen
10. Duo, Sveriges första racerbåt

Det såg inte mycket ut för världen. Och det var inte heller så mycket kvar under presenningen mer än rester av gamla Duo. Men nu är hon räddad i alla fall. (Foto: Anders Værnéus)

Historien om Duo är ju fylld med det mesta. Hon skapades som en skarp replik till Waxholmsbolagets kapten Hallander att förbränningsmotorn nu faktiskt tagit över som framtidens drivkälla till ångmaskinens förtret.

Har varit med om allt

Sedan förvandlades hon till familjebåt, kapades, byggdes om, lämnades för fäfot, räddades av Rutger von Essen, ställdes ut igen och sedan räddades igen av mig för 20 år sedan.

Det är egentligen inte så mycket kvar av henne mer än en form av hennes ursprungliga 12 x 1,4 meters mahognyskrov. Men hennes själ lever och hon kan återuppstå som Duo i en framtid.

Blir det du eller jag som gör det?

11. Baby Gar 1929 Ebio

Den hade gäckat oss racerbåtsentusiaster i åratal. Som 8,5 meter lång och den största Gar Wood registrerad i KMK hade den varit föremål för drömmar och spekulationer.

Vart tog den vägen efter 1938? Kan den ännu finnas?

Såhär såg Ebio ut i sina glans dagar. Men det var länge sedan nu. Väldigt länge sedan. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Drömmarna hade dock slagits i kras av att ägaren hette Olof Andersson. Och Anderssöner finns det ju en hel del att välja mellan. Så alla försök till släktforskning hade med detta avstannat.

Sedan hände allt slag i slag. Två kvällar samma vecka ringde det hemma hos mig och min far. Faderns samtal var från Mariestad. En man ringde och undrade om det fanns intresse för en 8,5 meters ruffbåt han hade stående hemma på gården. Eller om den skulle hamna på majbrasan.

Intresset var svalt till dess han nämnde att det i motorrummet satt en skylt med texten »Gar Wood boats« och ett serienummer.

Bingo!

Ett samtal från skärgården

Mitt samtal var från gentlemannen Ulf Lindmark. Ett levande uppslagsverk för båtar från förr. Ulfs far hade sedan 1930-talet haft sommarställe vid Örsö Ström i Stockholms mellanskärgård.

Ulf hade som grabb dagligen kunnat njuta av när direktörerna passerade med sina racerbåtar på väg in mot staden. I en mellansats under samtalet kom Ulf att nämna Olof Andersson och hans stora Gar Wood.

»Kände du honom?» blev min något darriga motfråga.

»Javisst, hans dotter har kvar sommarstället några öar bort från oss«. Bingo! Igen.

Snart stod hon på lastbil

En vecka senare hade far varit i Mariestad och konstaterat att Ebio levde. Och jag hade varit hos familjen Andersson och fått låna fantastiska originalbilder på densamme Ebio. Cirkeln var sluten och Ebio snart på väg hem på lastbil.

Om det är kul att dra fram trötta båtar ur buskar och snår? Det kan du ge dig på. Och lika kul är det att släpa hem dem. Men vad var det man skulle göra sedan…? (Foto: Hans Værnéus)

PS. Ebio landade på egen traktortrailer i Norrköping där vi hämtade henne med dragbil. Resan hem blev lika lång som vagnen var dålig.

Någon mil norr om Rimforsa, när vi som bäst marshade 25 kilometer i timmen, blev vi omkörda av en 75-årig gubbe på Crescent Compact, komplett med vurp-ollon, skinnrock och fartstrut. Snöplig entré i Östergötland för en av Sveriges snabbaste runabouts. Men den var räddad till framtiden.

13. Hertha, Andrée & Rosenqvist 1921
14. Honolulu Babe, CG Pettersson 1916

Jag älskar allt på denna båten – utom namnet. Har nu försökt att tvätta bort det sedan jag köpte henne för några månader sedan, men det går tyvärr inte. Så det är väl bara att ta det onda med det goda. Hon får vara en Honolulu Babe.

Såhär dök hon upp en dag på forumet Träbåtsakuten. Alla freaks satte kaffet i halsen och undrade vad nu detta var för något? (Foto: fam Bothén)

Hon dök upp liksom bara sådär oväntat en dag på gamla insomnade siten Träbåtsakuten.Helt okänd låg några bilder på henne med en efterlysning från ägaren och hans bror i Karlstad. Båten hade hittats 1972 övergiven och halvsjunken, och hade sedan dess renoverats.

Byggd 1916 efter mästaren CG Petterssons ritningar. Inte så snabb som ny med en liten Penta-fyra, men desto mer fart blev det 1928 då ägaren sålde sitt kraftbolag och beställde hem en sprillans ny Universal racermotor på 80 volymstora hästkrafter.

Många års tystnad

Sedan blev det tyst igen. Jag lade ett mejl till den ena brodern då och då med några turer fram och tillbaka i cybervärlden som följd. Men sedan var det tyst i kanske 15 år innan telefonen ringde en dag i höstas.

Den ena brodern hade tragiskt gått bort och nu skulle båten säljas. Och ja, då blev det som det brukar bli. Jag blev återigen med båt och en herrans massa andra saker.

Nu börjar det likna något. Målet är en strykjärnsracer av den allra ballaste typen. Har vi tur blir det sjösättning till sommaren. (Foto: Anders Værnéus)

När bröderna hittade henne var hon bara ett skal. Därför har hon idag fått ett nytt däck i klassisk tidig 1920-tals anda och håller just på att få en ny inredning för att sedan återuppstå som en riktigt ball racer från tiden då fördäcken skulle var långa och motorerna storvolymiga.

20. Belsebub – Salongsbåt 1906

21. Likkistan – Volvo trepunktare

Lik-kistan kallades den. En av de tävlingsbåtar som byggdes till Volvo Pentas 1,8-liters inombordarklass. Just detta exemplar kom dock aldrig till start utan har levt ett liv i skymundan. (Foto: Hans Værnéus)

22. Lången – Öppen båt cirka 1915

23. Marianne – Campingbåt

24. Marianne I – Storebro Vindö 1957

Under tiden som jag var engagerad i Museihusets Motorbåtmuseum fick vi en hel del erbjudanden om att ta hand om båtar. Mest är det campingbåtar, roddbåtar och sportbåtar det handlar om. Oftast i ett skick som är närmare återgång till moder natur än ursprungsskicket.

Så när vår evige mässbesökare Börje Larsson talade om en stor campingbåt på Utö som vi nog borde rädda innan upphuggning, var intresset ganska så ljumt.

Men Börje är en finurlig man som hade sparat den bästa informationen till sist: Båtens förste och ende ägare var kåsören, författaren och kulturpersonligheten Kar de Mumma med fru Viola, som hade sitt sommarställe strax invid där båten nu låg.

Skribenten, kåsören och skriftställaren Erik “Kar-De-Mumma” Zetterström på fördäck på Mariannett. Notera ordningen på tamparna. Erik var mycket men ingen sjöman. (Foto: fam Zetterström)

Och att campingbåten var en Storebro Vindö som Kar de Mumma beställt från Gösta Berg 1957. Abret var att båten låg på Utö i Stockholms yttre skärgård. Och inte gick att ta hem sjövägen för båten måste bort bums.

Situationer som denna är vardagsmat i båträdderibranschen. När en båt hamnat under galgen finns det aldrig tid att vara strategisk. Det är alltid utryckning som gäller.

Så på strand vid Berga någon vecka senare stod ett ihoplånat ekipage. Med stor dragbil och boggiekärra i väntan på den specialbeställda färjan till Utö för att rädda Kar de Mummas gamla ögonsten till en bättre framtid.

Idag mår båten otroligt bra under kamrat Lasses vård uppe i Roslagen. Snarare än förr kommer denna klassiker att åter klyva vågorna i skärgården.

25. Olle, Andrée & Rosenqvist 1921

Såhär låg han – Olle – bakom staketet på Arne Larsson Marin. Klart den måste räddas. Och så gjordes också. Idag bor Olle i Finland. Undrar varför jag sålde den? (Foto: Anders Værnéus)

Olle var ju en av de första båtarna jag var med om att rädd: Byggd på samma varv som farfars fars gamla Solavæ och länge en av mina drömbåtar.

Hon, eller faktiskt han, stod på Arne Larssons Marina, det som låg där Pampas Marina idag ligger i Stockholm. Det var en ledsen båt med några decimeter snö på som jag och kamrat Roger Carlsson åkte rekordsnabbt till Stocholm för att titta på.

Då – 1987 – var det ren galenskap att rädda en 8,5 meters översnöad ruffbåt. Men vi visste vad det var och hem skulle den. En signatur på ett kotrakt på Zinkensdammskrogen Tre Backar, så var Olle Rogers, och snart stod den på vagn hemma i Rimforsa.

Renoveringen blev det lite si och så med. Olle blev stående och jag köpte stil slut det av Roger. Varför jag sedan sålde den vidare till Finland, vet jag inte riktigt idag. Men där är han nu i väntan på framtiden. Hoppas den blir ljus.

26. Pine Ride, Essbåt, Gideon Forslund 1946

27. Plymette, Bengt Plym 1939

För 30 år sedan hittades båtar i trädgårdar och på bakgårdar. Inte ens Ford Taunus-pick-uper är lätta att hitta. Inget är inte lika lätt längre… (Foto: Gun Værnéus)

Stopp!

Jag skrek som en gris i baksätet. 15 år gammal och redan såld på gamla båtar förstod jag att båten i trädgården vi nyss passerat var något speciellt.

Mamma vid ratten fick hejd på den gröna Granadan och vände om med en suck.

Vad som stod i trädgården var speciellt. En sju meter lång mahognykupéracer inbackad under ett äppelträd. Helt i original med motor och allt. Men i ett ganska så bedagat skick.

Ägaren hade köpt den för småpengar från sjön Sommen och skulle nu renovera. Jag hade redan som 15-åring lärt mig att känna igen människor som kunde renovera. Och människor som bara drömde om detsamma.

Anade osäker framtid

Denne man var av det senare slaget. Därför var det inte av en slump som kosan styrdes förbi tomten ett halvår senare, i vinterns slutskede.

Plymette kom faktiskt ända fram till sjösättning. Men nytt däck, akterspegel och massa spant så blev den riktigt trevlig. Bor idag i Motala hos en stor entusiast. (Foto: arkiv)

Vad som mötte var inte roligt. Båten stod kvar, full med snö och is. Ägaren harklade sig när jag ringde på och förklarade att renoveringen hade blivit uppskjuten på framtiden.

Och om jag var intresserad av att ta den därifrån så var jag välkommen. Så blev jag med min egna första stora båt. En 1939-års Bengt Plym-ritad kupé som numera lyssnar till namnet Plymette.

28. Quickstep, Jacoby X-klassgalosch

29. Realloy Comet

30. Arph-roddbåt

31. Saabjollen

32. Solavæ – Andrée & Rosenqvist 1921

Året är 1922. Uppsträckta i finaste kostymerna paraderar familjen J:son-Værnéus förbi sommarstället utanför Rimforsa i södra Östergötland i den nya motorbåten. . (Foto: fam Værnéus)

Hittade en bild i datorn som faktiskt berättar en del av min historia. Bilden är från sommaren 1922.

Fotografiet är taget från familjen J:son Værnéus stora brygga strax norr om villa Solvik som uppförts 1905 i Rimforsa på beställning av rektor Albert J:son Værnéus.

Det är också Albert som sitter bakom ratten på den ett år gamla finskbyggda Expressmotorbåten, som familjen köpt året innan.

Båten såldes av Cronstedt, Kastengren & Co på Birger Jarlsgatan 6 i Stockholm och levererades sjösatt till Kungliga Motorbåt Klubbens brygga vid Djurgårdsbron.

I början på juli 1921 kördes båten ned till Rimforsa av Alberts son Alf Værnéus tillsammans med två kamrater. Med båtens fartresurser på upp emot 18 knop slog de bland annat fartrekordet mellan Linköping och Rimforsa dit de anlände 8 juli.

Som du kanske redan förstått så var Albert min farfars far, Alf min farfar och sedermera övertogs båten av min far Hans.

Solavæ ser än idag ut som hon gjorde den där dagen hon kom till Rimforsa i juli 1921. Inget har hänt och inget ska väl förhoppningsvis hända med henne heller. (Foto: Anders Værnéus)

Dessa tre herrars skötsel av båten, tillsammans med bland annat duktiga Rimforsa-hantverkare som Henning Gerdeman och Edvin Arnshaw, har gjort att Solavæ, som båten heter idag, är en av världens bäst bevarade orenoverade klassiska motorbåtar.

33. Solæva – Ruben Östlund 1933 

Såhär såg hon ut, båten som sedan kom att heta Solæva. Lätt ombyggd på 1950-talet till det lite mer campingbåtsliknande utseendet. Hur hon mår idag, har jag tyvärr ingen aning om. (Foto: Gun Værnéus)

Det var med Solæva det hela började. Med det hade ju käre far ingen aning om den dagen han köpte henne av gentlemannen Per-Åke Evholt i Rimforsa (och hade han vetat så vete sjutton om han gjort det).

Båten var utan historia men i ett mycket fin skick. Första sommaren packades båten full med mor och far, jag och min bror och behövlig packning för en resa kanalvägen till Motala via Kinda och Göta kanal.

Lever den än?

Allt flöt på tills vi kom till Tannefors slussar strax söder om Linköping. Ut kliver slussvakten Stig Kindahl för att öppna för oss. Tvärstannar på trappan, kliver långsamt fram till båten med orden:

»Herregud, lever den gamla båten än?«

»Jaa, hur så«, svarade min mycket tveksamme far.

»Den båten byggde jag och min far 1932-33.«

Bingo!

På den tiden drev Stig tillsammans med sin far Linköpings båtvarv. Fadern hade i Svensk Motor Tidning sett en artikel om en mycket vacker sju meter låg passbåt, ritad av Ruben Östlund för en Stockholmsdirektör.

Tidningsartikeln som båtbyggare Kindahl hade sett i Svensk Motor Tidning och skrivit till Ruben Östlund och bett om att få köpa en ritningskopia. (Foto: Sjöexpress Arkiv)

Fader Kindahl blev så förtjust i båten att han ringde upp Ruben Östlund och bad att få köpa en kopia av ritningen. Vilket han fick. Med historiken känd blev båten roligare att använda. Vi gjorde det flitigt.

Sedan gick det något år, och så ringde telefonen ringde en kväll. Det var pappas gode vän Thomas Löfqvist som uppmanade pappa att komma ut och titta på hans brygga.

Cirkeln slöts

»För där ligger en sån där gammal båt som du är intresserad av». Någon vecka senare besöktes bryggan. Och döm om fars förvåning när båten visade sig vara båt nummer ett. Alltså den båt som var avbildad i Svensk Motor Tidning 1932.

Cirkeln var sluten. Via lite underliga vägar hamnade båten så småningom i våra samlingar och står i listan nedan under namnet Solavie.

Båt nummer ett – Solavie – hamnade också hos oss i familjen. Så båda systrarna kamperade ihop några år. Idag har de splittrats och lever sina liv i olika länder. (Foto: Gun Værnéus)

Idag har båda båtarna fått nya ägare. Solavie heter idag sitt originalnamn Iros IV igen och Solæva – hon ligger i Polen och sägs vara under renovering. Nu är systrarna alltså splittrade igen. Undrar om de får se varandra igen?

34. Solavie, Ruben Östlund 1932

35. Svanhäcken, förruffad motorbåt

Jag måste nog hålla med om att den inte ser så mycket ute för världen idag. Men faktum är att det är en av våra äldsta motorbåtar med alla gener kvar sedan ångsluparnas tid. Är det du som räddar henne till framtiden? (Foto: Anders Værnéus)

Det knasigaste vi gjort. Det är vi alla överens om. Båten hade vi haft span på länge vid motorbåtsklubbens bryggor i Tranås. Så när vi via ett telefonsamtal fick båten mot att vi tog bort den från sandstranden där den nu låg uppdragen, sa vi givetvis ja (självklart utan att närmare fundera på vad det innebar).

Till stranden där båten stod var det bara åtta mil. Nästgårds för en entusiast. Båten stod på traktorvagn så bil var uteslutet. Tur att det fanns en gammal Volvo BM36 från 1953 att tillgå.

Upp i hytten och iväg. Allt går. Ävenså traktorer i åtta mil. Påkopplingen gick som en dans och det bar iväg hemåt med följebil.

Eld i hjulet

När hemåt hade avverkats kanske en mil började de i följebilen att tuta kraftigt eftersom flammor slog ut från hjulnavet. Stopp och belägg. Varmkörning av den grövre graden.

Efter eldsläckning medelst vatten kunde konstateras att navets saga var all. Hoppet började svikta för den gamla båten och hos de inblandade. En ravin i närheten såg inbjudande ut.

Finns det en vackrare akter än denna på en motorbåt? Jag är ytterst tveksam. (Foto: Anders Værnéus)

Kofoten plockades fram och beslagen bändes bort innan båtens svanesång skulle inledas. Ett sista samtal till mig bara. För att meddela slutet.

Mitt nej och bedyrande att båten hade historia räddade den denna gång. Båt och traktor parkerades tillfälligt i ett gammalt sandtag. Återkomst nästa dag med ny axel och nytt hjul. Bort med det gamla och dit med det nya. Tre dagar senare var hon hemma.

Idag ligger hon och väntar på att bli räddad en gång till. Har tak över huvudet och står bra. Men behöver dig som ser till att denna unika mycket tidiga motorbåt inte skrotas idag – 120 år efter att hon byggdes.

36. Tofflan – A-klass galosch

Det är verkligen inte mycket till båt. Ärligt talat så kan den nog mer räknas som ett idrottsredskap än något annat. (Foto: Anders Værnéus)

Min första egna veteran. Köpt för egna pengar av damen som ägde Solvikens båtvarv i Arkösund. Hur vi hade fått reda på att båten fanns, minns jag inte idag.

Men denna lilla A-klass-racer från 1935 skulle med hem. Lastad på takräcket på mor och fars gröna Ford Granada 1975-års modell, körde vi de krokiga vägarna hemåt. Jag var lycklig. Mor och far var tysta.

Byggd i Falun

På instrumentbrädan fanns en liten skylt. Olsson & Nygård, Falun stod det. Ett litet snickeri spm fångat upp 1930-talets modefluga snurresporten och byggt en mindre serie A-klass-båtar efter amerikanen Bruce Crandalls ritningar.

Olsson & Nygård gjorde bra reklam för sina nybyggen i tidningen Motornyheterna. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Idag är det typ 40 år sedan Tofflan köptes och jag har ännu inte renoverat henne. Undrar varför inte vissa saker blir gjorda?

37. Værkan – Segelkanot
38. Carl Plym 1929 Vitesse

En av Sveriges ballaste. Så är det bara. En minicommuter av den allra bästa sorten. Och det bästa av allt är att hon finns kvar. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Vitesse var en av de okända. Endast en bild av henne var känd – tagen sommaren 1930 och numera insorterad i Sjöhistoriska museets enorma bildarkiv. Det var allt.

Hon var registrerad i KMK några år under sin första ägare, bankiren Carl Wittenström. Vad som sedan hänt henne, efter utträdet ur KMK, var det ingen som visste.
Utom några få. Som noterat hennes existens i Norge i mitten på 1990-talet. Sedan åter försvunnen i de norska fjällen.

Slösurfning med resultat

Så det var inte utan anledning jag då och då slött surfade igenom Norges motsvarighet till blocket, finn.no. Inte för att det skulle nappa. Men du vet – hoppet är det sista, osv.

Smuggler 1929 stod det i rubriken. Jag öppnade ögonen lite mer och tryckte på länken. En suddig bild – liten som ett frimärke – men utan tvivel: det var Vitesse.

Japp. Detta var bilden jag köpte henne på. Blåögd och lättlurad? Absolut. Ivrig? Absolut. Dum i huvudet? Kanske lite… (Foto: finn.no)

Säljaren hette Ronny och bodde i Ålesund. Karta fram. Började hoppfullt i Oslofjorden. Tji. Bergen? Tji. I höjd med Umeå, mitt i fjällmassivet, låg Ålesund.

Ålesund ruvade på en av de absolut tuffaste båtar som byggts på svenskt varv. Hon köptes givetvis. På telefon med bara några mejlade bilder som bevis på hennes skick.

Sedan skulle hon hem också. Från norska fjällvärlden till Linköping. En uppgift långt ifrån våra traditionella trailerhämtningar. Men säljaren Ronny kände visst någon med lastbil. Var det inte så bråttom så skulle han nog kunna få till något.

En morgon, typ två månader senare, ringde telefon. En morgontidig lastbilschaufför berättade att de höll på att lasta Vitesse.

Så kom hon till slut hem igen. Vilade sig en stund i förrådet och letade sig sedan vidare ut på nya äventyr. Idag flyter hon i högönsklig välmåga i Stockholm. (Foto: Anders Værnéus)

Han hade hört talas om att båten skulle söderut i Sverige. Och han skulle nu åt det hållet och frågade om det var okej att han tog den med sig? Om det var.

Kunde jag kysst honom där i luren så skulle jag ha gjort det. Efter lite tullbekymmer (de visste inte riktigt hur den skulle tullas in – skrot eller klenod?) stod hon så på svenskt territorialmark.

Vitesse var hemma igen.

Läs också:

Passion för människor och möten

Det finns andra som också samlar klassiska båtar