ANNONS

En avgrund mellan politiker och deras väljare

large.gif

Ändå är det inte beslut som rör ämnen som ska genomföras nu under den röd gröna regeringen som det debatterats mest om. Det mesta har handlat om frågor som inte ska genomföras. Förbifart Stockholm ska (kanske) inte byggas före den 1 maj 2015, det ska (kanske) inte flygas från och till Bromma efter 2022, kanske ska det heller inte bli tillåtet att göra vinst på investeringar och satsningar från privata initiativ i t ex skolor och vårdverksamhet.

Svaret på frågan varför alla dessa ”kanske” uppstår är delvis att vi har ett historiskt svagt regeringsunderlag bestående av en politiskt helt oerfaren statsminister som vill regera med ett lika oerfaret pubertalt Miljöparti vars enda syfte tycks vara att inkassera mer eller mindre meningslösa troféer, och att få kalla sig just regeringsparti. I rättvisans namn ska också påpekas att en obefintlig opposition där de personer som skulle kunna leda en konstruktiv opposition valde att försvinna ut genom bakdörren redan innan en ny regering ens var utsedd.

Vad vi ser nu är en sorglig tragisk teater i det som vi kallar Riksdagen vars syfte ska vara att leda Sverige. Ett bottenrekord i denna teater kan ha varit farsen som våra välavlönade riksdagsledamöter bjöd på i valet av Björn Söder till andre vice talman. Man kan ha vilka synpunkter man vill på Björn Söder och hans Sverigedemokratiska parti, men partiet blev i demokratiska val Sveriges tredje största parti och större än V och MP tillsammans.

ANNONS

Men det har varit en annan fråga som jag funderar alltmer kring i dessa eftervalstider. Det är klyftan mellan politikerskrået och det som brukar kallas vanliga människor, d v s väljarna, som blir alltmer uppenbar. Lever politiker i en annan verklighet än övriga medborgare?

Låt mig ge några exempel för att förtydliga mina tankar.

Man kan ha olika uppfattningar om vikten av att bygga Förbifart Stockholm, det måste man ha respekt för i en demokrati. Men när man diskuterar konsekvensen av att enbart skjuta upp bygget, ett beslut som tycks vara ett sätt att ge MP ytterligare en trofé som är betydelselös, så baxnar jag när ansvarig minister får frågan hur hon ser på det faktum att detta icke-beslut kostar ca 250 msek. Infrastrukturminister Anna Johanssons svar är att ”det är ganska lite pengar i sammanhanget”!

250.000.000 kronor i kostnad för ett beslut som inte är avsett att få någon bestående effekt är ”ganska lite pengar”. Det är alltså dina och mina skattepengar som hon så lättvindigt viftar bort. Hur ser hennes värld ut där en kvarts miljard av någon annans pengar är ”ganska lite pengar”?

En annan fråga är den mest explosiva frågan vi har i Sverige idag. Frågan kring invandring och migration. Där väljer historiens svagaste svenska regering att bjuda in samtliga partier utan SD till diskussion för att hitta en ”gemensam lösning”. I sann demokratisk anda tar sig Stefan Löfven rätten att bestämma att en diskussion om en ”gemensam lösning” inte gäller 13 procent av väljarna, ca 800.000 människor. Jag hade bättre förstått om regeringen hade valt att själva lägga ett eget förslag i denna oerhört komplexa fråga, men att kalla ”en gemensam lösning” en ordning där landets tredje största parti inte räknas är för mig ganska verklighetsfrånvänt.

Det finns många fler exempel på frågor som skapar ett allt mindre förtroende för våra politiker. I vilket annat sammanhang än i det politiska skulle man acceptera en ordning där konkreta löften före valet visar sig vara rena lögner efter valdagen. Förutom Bromma och Förbifarten kan väl energipolitiken nämnas bland flera andra svek. Men kanske är det så att det gått så långt att vi idag accepterar lögnen som en naturlig del i det politiska samtalet.

Låt mig avsluta mitt resonemang med ett exempel på det internationella planet där skattebetalares medel behandlas som monopolpengar av politiker. Jag talar om den yttersta lekstugan inom politiken, EU.

År 1993 beslutades att EU:s officiella säte skulle vara Strasbourg, medan utskottssammanträden skulle hållas i Bryssel. För att göra denna cirkus komplett så bestämde man också att EU:s sekretariat skulle ligga i Luxemburg. Detta har fått till följd att det flyttas människor och dokument mellan dessa tre orter till en kostnad av 2.000.000.000 kronor varje år. Återigen, dessa pengar tillhör inte någon annan är de europeiska skattebetalarna. Försök har gjorts att stoppa denna galenskap, men avtalet ger Frankrike rätt att stoppa alla sådana beslut.

Man kan naturligtvis säga som vår infrastrukturminister, ”i det stora hela är det småpengar”. Men för den enskilda medborgaren är vare 250 msek el 2 mdr småpengar. Det är pengar som enskilda människor slitit ihop och betalat i skatt i någon slags tro på att de ska bidra till ett mervärde för andra människor och samhället i allmänhet. Den dagen tillräckligt många människor inte längre tror på att detta sker så bryter hela vårt välfärdssystem ihop.

Hur kan det då komma sig att vi har fått en sådan ordning där det ständigt brister i respekt för demokratiska spelregler och skattebetalares pengar? En teori kan naturligtvis vara att politiken idag är så komplicerad och svår att förstå och bedriva att det krävs människor som bara levt i politikens värld i hela sitt liv som utför den. Vi har därför fått en politisk yrkeskår som inte har levt något annat liv än i politikens korridorer och därför av naturliga skäl inte kan identifiera sig i sina väljares vardag och verklighetsbild.

Eller också har vi helt enkelt de politiker som vi själva valt och därför förtjänar.

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS