Pepita - varvsägarens egen drömbåt

Fick till slut tillstånd

Efter visst dividerade om hur båten skulle byggas, där Knut framhärdade kompositmetoden med vart tredje spant i galvat stål men Sven envisades med att endast använda träspant, fick Sven tillåtelse.

Första steget till drömbåten var avklarat.

Det skulle bli ett mästerbygge. Byggt av de bästa materialen och med varvsägarnas bästa och mest kluriga lösningar.

Material började köpas in. Men just när projektet skulle sätta igång ordentligt på hösten 1939 invaderade Tyskland Polen och det blev tvärstopp för alla nöjesbåtsprojekt.

Mahogny i all ära. Men furu av hög kvalité är minst lika vacker som bordläggning. (Foto: Anders Værnéus)

Varven över Sverige fick nu tänka om. Virke och drivmedel blev plötsligt militärt material. Den svenska eken, som bröderna Arvidsson så dyrkade, belades med avverkningsförbud.

Och med detta blev det stopp för vidare planer på båtbygget. Kunderna fick nu företräde framför egna projekt – det gällde att säkra inkomster istället för att ytterligare samla på sig utgifter.

Så bygget av drömbåten fick anstå till framtiden. Om det nu skulle bli någon sådan.

Det fick bli polskt

De mörka krigsåren kom och gick. Drömmen om båten släppte dock aldrig Sven Arvidssons hjärna.

När han så fick höra om ett lager polsk ek som på vinliga vägar hade kommit till Sverige till försäljning, så svalde han förtreten med att mista den svenska eken i köl och stävar, och slog till.

Nu var i alla fall materialet till skrovet säkrat; svensk fura på polsk ek fick det bli. 

1945 var början till slutet på kriget i antågande och det efterlängtade båtbygget kunde äntligen sätta sättas igång. Stävar och köl var snart resta och bord för bord så skapades så ytterligare en vacker båt på bädden hos Arvidsson & söner. 

Start. Och stopp!

När skrovet var klart blev det åter stopp. Ädelträimporten hade ännu inte kommit igång så däcket som skulle bli i mahogny och oregon pine fick anstå.

Den kommande vintern stod det färdiga skrovet lite i skymundan och penslades ständigt med en 50%-ig blandning av linolja och terpentin. Hela 75 kilo (!) gick det åt innan furun hade fått tillräckligt. Och då var det också dags att börja med resten av båten.

Familjen Arvidsson har lagt till vid en klippa under en av alla fantastiska sommardagar Pepita var deras skärgårdsbåt. (Foto: Privat)

Till sommaren 1947 så var det då äntligen dags. Efter åtta års drömmar kunde Sven Arvidsson få se sina drömmars båt sjösättas i all sin glans.

Ingen möda hade sparats på att få den till yppersta skick. Inga detaljer hade lämnats åt slumpen.

Återanvänd bilmotor

På motorbädden stod en konverterad Buick sidventilssexa tagen från en krockad bil som Sven hade köpt loss. Även ratten hade hämtats från samma bil och satt nu vackert monterad på förarpulpeten i mahogny.

Sven njöt, familjen njöt, solen sken och det var en sådär underbar dag då allting gick rätt.

Detaljer, detaljer, detaljer. Och allt i ett ypperligt skick. En kul båt att äga och vårda. (Foto: Anders Værnéus)

Och så underbart fortsatte familjen Arvidssons liv med båten som av Svens fru Amanda bestämt hade döpts till Pepita. Så var det bara.

Varifrån hon fick idén till det, var en hemlighet hon tog med sig i graven.

Semestrarna tillbringades alltid ombord. Den första semesterdagen kastades förtöjningarna och användes inte igen förrän semestern var slut.

Göta kanal, Vänen, Vättern, Oslofjorden och Åland. Målen var många och långa.

För lågt i tak

Barnen sov i förruffen och föräldrarna där bak där det bjöds bäst kojplats men ack så ynklig ståhöjd.

Detta faktum blev med åren allt värre och 1965 hade Sven fått nog; Ruffen skulle höjas och det bums.

Akterruffen kanske inte är den vackraste men gjorde ruffen bekväm för två vuxna att sova i. (Foto: Anders Værnéus)

Jakten på de rätta träbitarna blev en hård kamp men till slut – efter många timmar på brädgården – hittade Sven den rätta ådringen och bygget kunde bli av.

Samtidigt höjdes rutorna runt om med fem centimeter för att ge något bättre skydd stormiga dagar.

Resultatet är snickerimässigt ett underverk, men designen av akterruffen kanske inte direkt följer båtens annars så vackra linjer. Men funktionen fick gå före formen denna gång.

Tiden går

Sålunda användes då Pepita. Men åren går och alla blir äldre. Sven Junior hade för länge sedan ärvt Pepita av sin far men även juniorer blir med tiden seniorer och till slut var dagen kommen till försäljning.

Med bultande hjärta och tveksamhet i själen sattes annons i GP – rätt person var mycket viktigare än rätt pris. 

Du åker torrt och tryggt ombord. Det märks att hon är byggd för och anpassad efter de förhållanden som råder på västkusten. (Foto: Anders Værnéus)

Och det är här som Patrik Larsson kliver in i handlingen. Han hade varit på båtjakt – inte målmedvetet men dock. Han såg annonsen, ringde och strax var ett möte vid båten bokat.

Pepita stod fortfarande på land med sitt heltäckande skjul runt sig. Det behövdes inte så lång besiktning innan Patrik förstod att han var ombord på sin nästa båt.

Patrik Larsson tillsammans med sin fru Marie-Louise. ägde och vårdade Pepita under några decennier. Nu är Pepita såld och kommer segla under tysk flagg ett tag framöver. (Foto: Anders Værnéus)

Skicket var oklanderligt, alla detaljer farnns kvar, säljaren, Sven Junior, berättade om båtens alla möjligheter och problem. Tycke uppstod mellan de tre parterna och snart var handslaget i hamn. Bokstavligen.

15 år senare är Patrik med fru Marie Louise fortfarande lika lyckliga båtägare. Pepita har blivit en del av familjen och sköts också som en sådan.

Noggrannheten som Sven Senior och Junior visade Pepita har Patrik tagit till sig.

Inredningen är fortfarande i samma fina skick som vid sjösättningen 1947. Ingenting är ändrat eller tillkommit. Alla små kluriga lösningar som familjen Arvidsson fixade till ombord är bevarade.

Gick att byta motor. Precis!

Med skohorn, list och stor vilja lyckades Patrik dock lirka ut den gamla Volvo Penta MD 4 som kommit ombord i mitten på 1960-talet och ersätta den med en modern Volvo Penta 151 som numera ger Pepita en behaglig marschfart på 14 knop. 

Så framtiden för Pepita känns tryggad. Idag seglar hon fortfarande med Västkusten som hemmahamn och representerar ett stycke magnifikt orört hantverk, som bär med sig kunskapen och ett faktiskt facit om hur hantverkarna på Arvidsson & Söners varv en gång i tiden byggde båtar.

Hon är en orenoverad facitbåt, en av de få som fortfarande finns kvar.

Men nu är hon faktiskt såld. Hennes nya ägare föll direkt, slog till och har just fått henne levererad hem till Tyskland. Jag lyften på skepparmössan och gratulerar till att ha blivit ägare till en av de viktigaste svenska klassiska båtarna.

Läs också om:

Den excentriske miljonärens lustyacht