ANNONS

Krönika: 3 tips till metoo-kampanjen

Journalisten Frida Boisen talar under #metoo-manifestationen på Sergels torg i Stockholm mot sexuella trakasserier och övergrepp. (Foto: TT)

”Vad som är extremt viktigt nu är att #metoo inte bara blir snack utan att alla som kan och har positionen att göra något går från prat till konkret handling”, skriver PS krönikör.

ANNONS
ANNONS

När jag startade mitt första företag fick jag genom arbetsförmedlingen en mentor. Han var ägare och vd på ett ledarskapsföretag och utbildad psykolog. En drömmentor för mig som skulle jobba med ledarskap i mitt företag.

Redan efter halva första mötet började han prata om sig. Oerfaren som jag var började jag coacha honom i stället och gjorde så under alla våra möten. Efter sista mötet bjöd han mig på middag, blev full och försökte kyssa mig. Jag bad honom dra och har sedan dess fått kalla kårar när hans namn dykt upp i olika sammanhang. Jag var 29 år, han i 40-årsåldern, gift och hade tre barn.

En annan gång. Det var på mitt första jobb efter civilekonomexamen, jag var 26 år, det var lågkonjunktur och jag fick en projektanställning på ekonomiavdelningen på det coola språkreseföretaget. Ekonomichefen var lite väl trevlig från dag ett. På en personalfest var han full, tafsade och gav förslag.

När min projektanställning höll på att ta slut var jag säker på att jag skulle få en annan tjänst jag sökt på samma företag men fick i stället ett fantastiskt brev från personalchefen som var ökänd för att vara minst sagt kärv. Hon gav mig de bästa vitsord och önskade mig lycka till. Jag fattade ingenting.

Ett år senare fick jag reda på att min närmaste chef i välmening sagt att jag inte skulle få den nya tjänsten. Det var inte första gången ekonomichefen tafsat och han hade också haft relationer med medarbetare trots att han var gift och hade barn.

Jag är i efterhand tacksam över att min närmaste chef sa ifrån även om jag gärna hade önskat att jag fått veta anledningen direkt. Nu tappade jag självförtroende ett tag och undrade om det var något fel på mig. Jag hade med all säkerhet inte anmält honom om jag hade fått den nya tjänsten. Jag hade undvikit honom men risken hade varit stor att jag hade blivit sparkad eller satt i frysboxen om jag hade sagt något.

Jag har varit egen företagare i 20 år och har sedan dess inte varit utsatt. Det beror främst på att jag driver företag och arbetar med min man men också för att jag undviker att gå på tillställningar med våra kunder där det bjuds på alkohol. Det är både för att slippa vara utsatt men också för att jag undviker att riskera se kunder fulla.

Nu har #metoo kampanjen pågått i snart en månad. Själv är jag mycket ifrågasättande av kampanjer av detta slag men enligt mig är #metoo en av de viktigaste kampanjerna vi har haft. Den sätter igång minnen hos mig och miljontals andra kvinnor som inte är så roliga men kampanjen är bra för att den ger hopp om förändring. Jag själv har fått försvara mig både verbalt och fysiskt när jag var yngre och det var bland annat därför jag och min kompanjon Emma lärde tonårstjejer att försvara sig fysiskt i vår utbildning Självförsvar, ledarskap och systerskap.

Frågan är vad som händer när debatten tystnar. Vad gör vi som föräldrar? Vad gör skolorna? Vilka konkreta åtgärder gör arbetsplatser för att förebygga och vad görs när skadan väl har skett? Här är tre tips att fortsätta #metoo arbetet konkret:

1. Prata med era barn. Vi har pratat med våra 5 barn och präntat in sedan de var små att ingen annan än de själva bestämmer vem som får ta på deras kroppar. Vi vet att våra döttrar har varit utsatta för dickpicks, juckande och tafsande. De vet vad de ska göra och blockerar dem som skickar dickpics samt säger ifrån ordentligt när någon tafsar. Om det behövs vet de hur de ska försvara sig fysiskt. Vi har pratat mycket med våra söner om att de behöver respektera när ett nej är ett nej men också att känna in om ett nja är ett ja eller ett nej. De vet också vad de ska göra när en tjej eller kvinna i deras närhet blir utsatta och de har försvarar sina tjejkompisar och tjejer de inte känner många gånger.

2. Jag anser att det är alla skolors och arbetsplatsers ansvar att vara övertydliga med både vad som är accepterat och vad gäller. Det verkar ju inte riktigt ha ändrat sig så mycket sedan jag blev utsatt för 21 år sedan. Skolor behöver ha samtal regelbundet i alla klasser och en plan för hur de pratar om dessa frågor. Vi behöver jobba från tidig ålder så att barnen lär sig från början hur de ska respektera varandra.

3. Det finns redan lagar som reglerar sexuella trakasserier, till exempel diskrimineringslagen, där det är tydligt hur man förebygger sexuella trakasserier och vad man ska göra om någon blir utsatt på en arbetsplats. De lagar som redan finns kan med fördel dammas av och tydliggöras på varje arbetsplats och i skolor. Det som är det allra viktigaste på en arbetsplats är att den som har blivit utsatt blir hörd och att det händer något efter en anmälan. Det värsta är att inte bli trodd och att den som gör övergreppen får fortsätta. Här krävs mod och rakhet. Inte minst när det är högt uppsatta chefer som utsätter medarbetare för övergrepp.

Vad som är extremt viktigt nu är att #metoo inte bara blir snack utan att alla som kan och har positionen att göra något går från prat till konkret handling. Det här är viktigt för hela vårt samhälle!

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS