Nästa vecka är det skolstart. Samtidigt som flera hävdar att fusket ökar. Att den digitala världen med mobil, dator och smartklocka skapar oanade möjligheter att gömma ”fusklappar”. Det är upprörande. Särskilt för mig som aldrig någonsin fuskat. Möjligen en gång. Plus någon vit lögn i gymnasiet. Eller om det var två gånger? Min minnesbild börjar bli grumlig.

På min tid tog man studenten på riktigt. Det gick inte an att rusa ut på skolgården hur som helst. Hoppa upp på lastbilsflaket. Kröka sig medvetslös in i gryningen.
Det var den tiden när skolöverstyrelsen krävde att ”lärjungarna inhämtat de kunskaper som var målet för gymnasiets undervisning”. Innan de fick ta på sig studentmössan.
Tortyren hade ett namn: muntlig prövning. ”Muntan” som eleverna sa.
Den med otur kallades till förhör i fyra ämnen. Jag hade tur och slapp undan med två – svenska och latin.
Nu gällde det att vrålplugga de fjorton dagarna som återstod.
Första veckan läste jag ”med en kompis”. Meddelade jag hemmavid. I själva verket gick jag till ett café vid Storgatan i Stockholm. Där fanns en jukebox. Och lågpris på kaffe och kokosboll. Framför allt stod Disa bakom disken, i ribbstickad röd jumper. Jag tror ribborna liksom förstorade.
Plötsligt var det bara sju dar kvar.

Jag köpte ”Från Eddan till Ekelöv”, ett kompendium om svenska språket och litteraturen. Av någon anledning dröjde jag vid avsnittet om Esaias Tegner, en numer bortglömd nationalskald. Det var han redan då. Det som fick mig att dröja vid poeten var inte hans dikter – utan att han med tiden blev sinnessjuk.
Det är de små, små detaljerna som gör det.

Latinet var det värre med. Inget kompendium i världen kunde ge eleven en ”quickfix”. Jag borde helt enkelt ha lyssnat under lektionerna. Min gryende panik till trots var jag ändå övertygad. Hade jag bara gjort läxorna skulle jag tillhört de bästa i klassen.

En otäck känsla växte inom mig för var dag som examen kröp närmare. Jag hade syndat mig genom gymnasiet. Gluttat över axeln på bänkkamraterna. Plitat svensk översättning ovanför de latinska verben i läroboken med lättsuddad blyerts.
Nu skulle bluffen synas.
Det ringde i telefonen hemmavid. Det var läraren i filosofi, ett av mina tillvalsämnen.
– Du har visat gott gry under lektionerna, sa han. Jag lägger en bok om filosofi i din bänk i klassrummet. Om du lovar att läsa den ger jag dig väl godkänd i slutbetyg.
Ett VG var aldrig fel. Jag lovade.

Mamma var nervös på morgonen den stora dagen – vem var inte det.
Förhöret i svenska blev en sällsamt turlig tillställning. Frågorna handlade om nationalskalden Esaias Tegner. Alexander Lukas släng dig i väggen.
På eftermiddagen var det dags för latin. Jag var siste man till rakning.
Uppgiften: att med lexikon i handen översätta två meningar till svenska.
Jag drog ett djupt andetag. I nästa ögonblick sjönk magistern ihop som en hösäck vid sitt skrivbord. Munnen föll öppen och han stirrade med blanka ögon över klassrummet. Det blev dödstyst i salen. Panelen av censorer, de som övervakade förhöret, frågade honom hur det stod till. Svaret blev osammanhängande. ”Goddag yxskaft” var bara förnamnet. Magistern hjälptes ut.
I efterhand informerades vi om att vår klassföreståndare drabbats av en ”tia”, en lindrig form av hjärnblödning.
Övervakarna var klart stressade. Efter en stunds palaver kom beslutet.
– Vi förklarar härmed förhöret som avslutat.
Ingen protesterade.

ANNONS
ANNONS

På vägen till aulan mötte jag filosofiläraren. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag hade helt glömt mitt löfte. Filosofiboken låg oläst i min bänk. Vågade jag chansa på en fet lögn? Skulle min studentexamen ryka om jag blev påkommen med fusk?
Han spände ögonen i mig.
– Har du läst boken?
– Lärorik, mycket lärorik, sa jag.

Jag blev själv överraskad över min retoriska förmåga.
Han log. Vi skakade hand.
– Var försiktig med skumpan ikväll, sa han.

En stund senare rusade jag ut på skolgården och tog världen i min famn.
Studentmössan satt på skulten. Blombuketter hängde i klasar runt min hals.
På studentmottagningen tryckte farfar en femtiolapp i näven på mig.
– Låt det bli en lärdom för livet, sa han. Hårt arbete lönar sig alltid.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Känns som PT:n gett mig ett nackskott
Peace, love och bältros
Mitt möte med Henry Fonda
När mamma for till himlen
Jag vet hur det är att vara missbrukare
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.