1500 människor tar livet av sig varje år. Mörkertalet är stort. Många dödsfall är maskerade självmord och många försöker men misslyckas.

Vi sägs leva i den allra vackraste och upplysta av tider. Vår dominans över alla som levt genom historien är både gastkramande och outtalad. Vi är så långt fram vi kan komma i historien och anser oss veta allting som är värt att veta om lycka, välgång och framgång.

Vi degraderar varandra som människor. Folk plockar bort barndomsvänner på Facebook för att de röstar på ”fel” parti. Status är allt. Fasaderna glimrar i solen. De röda mattorna är framrullade. Strålkastare, fotomodeller, champagne i tunna glas.

Andlig fattigdom

Men strax bakom fasaden ruvar bakgårdarna. Det bara blåser kallt och ödsligt.  Våra liv är fyllda av sällan visad gråt. Vi biter ihop. Vi stretar på. Vi staplar allt så högt att det till sist blir en naturlag att de rasar.

Gymmen är fullbokade och fullsatta. Kyrkorna står tomma.

Men en andlig brist som pågår tillräckligt länge väcker en outsägligt avskyvärd hunger, ett svart hål som breder ut sig.

ANNONS
ANNONS

1500 människor begår självmord i Sverige varje år. Det är exakt lika många fruktansvärda nederlag. Det är en skam för psykvården, för Sverige, för alla oss som anser att vi lever i en modern välfärdsstat.

Jag har genom åren fått klä skott för att jag varit öppen med mitt eget liv i skrivandet. Men jag sätter en stor ära i det. Endast genom total öppenhet kan en författare möjligen nå ut till en annan människa och när vi når varandra blir vi mindre ensamma. Därför handlar skrivande (och läsande) för mig väldigt mycket om att beröra, och bli berörd.

Släktskap med självmördarna

Jag har alltid känt ett stort släktskap till självmördarnas skara. Jag tror mig veta en del om det mörker som omger dem. Men jag kan också en del om det hälsosamma, starka ljuset som kan bryta fram i den där fruktansvärda gruvan som blir en sorgsen, sjukligt deprimerad människas vardag. Jag  tror ljuset bor i mörkret. Jag tror det hittar ut till oss i de sprickor vi orkar spika, bända, vrida loss ur mörkrets svarta, sega virke.

Men är man så sorgsen ser man inte möjligheterna. Därför måste vi medmänniskor förse våra sorgsna syskon med redskap så att de själva kan försöka karva loss en bit mörker ur sina liv. Det är vad jag försöker med mitt skrivande, det är vad jag försöker lära mig när mina egna tankar kretsar allt för mycket, allt för farligt runt det slutgiltiga beslutet.

Att känna släktskap med de allra sorgligaste människorna tar på krafterna. Men vi kan faktiskt bära varandras börda.  Jag tror vi som folk och nation skulle må lite bättre om vi gemensamt valde att plocka undan kulisserna och slutade skämmas för att våra liv mest liknar bakfulla gränder en nyårsdag. Vi är rädda. Vi är sorgsna. Vi är rädda för döden, vi är ännu räddare för döden. Vi drömmer oss bort ibland. Vi har så oerhört mycket som inte går att sortera in under kropp eller psyke. Vår andlighet har ringt i sina klockor så länge nu.