Det här har varit en sådan där vecka, ni vet. En sån där vecka när man tycker att livet är orättvist mot just mig. Bakgrunden till min känsla är just i detta fall ovanligt löjlig. Men så tänkte jag ju inte i går, eller ens för två timmar sedan. Det känns nästan lite genant att medge det för mig själv nu. Men…jag hittade ett av mitt livs kärlekar för ganska exakt sex år sedan. Och den här veckan kändes det som att hon svek mig.

ANNONS

För sex år sedan kom jag för första gången i kontakt med kampsport och thaiboxning. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag har sedan den dagen ägnat timmar, dagar och veckor åt henne. Min kärlek. För att göra en lång historia kort så har jag gått några matcher, ibland, oftast, nästan på Kiviks marknadnivå. Jo, jag medger det. Motvilligt. Men jag har älskat varje minut av dessa matcher, varje liten adrenalindroppe som pumpat runt i kroppen vid dessa tillfällen.

På senare tid har min omgivning, min blivande hustru, min läkare och till slut jag själv, precis i den nämnda ordningen, insett att det måste vara slut nu med matcherna. Det är ofta lite smärtsamt att kroppen åldras men just denna gång extra smärtsamt. Så jag har suttit på kvällarna och tyckt synd om mig själv. Så i kväll ändrades allt på ett ögonblick. Ögonen öppnades och jag förstod vilken bortskämd idiot jag är. Jag fattade att jag egentligen är världens lyckligaste och mest bortskämda man.

Vad hände, undrar någon? Träffade jag Gud i kväll? Nej, inte mer än en vanlig kväll. Upplevde jag ett mirakel? Nä, miraklens tid är nog förbi. Så vad hände?
Jag var och tränade på Sats, jag hade mina trådlösa Marshall-lurar på mig och öppnade mitt Spotifykonto. Av någon outgrundlig anledning hittade jag Veckans lista och tryckte på play och Agnetha Fältskogs unga och oskyldiga och ofantligt vackra stämma ljöd i lurarna. Sången heter Tack för en underbar vanlig dag och fick tiden att stanna. Hon släppte den 1975 på albumet Elva kvinnor i ett hus. Jag satte mig på golvet och lyssnade på hennes röst och den banala men genialiska texten och fattade hur dum jag varit den här veckan, att jag alls inte ska tycka synd om mig själv, jag ska i stället vara otroligt tacksam för en underbart vanlig vecka. Tänk så mycket bättre och enklare livet skulle vara om vi oftare skulle stanna upp och förstå och uppskatta det fina i en vanlig dag. Man springer runt i sitt ekorrhjul och glömmer så lätt det lilla och enkla, som egentligen betyder något.

Jag funderade på hur den här veckan varit, den här veckan som jag innan Agnetha tyckte var så orättvis mot mig. Jag har träffat fantastiska människor som givit mig energi varje dag. Allt ifrån min mentor UE, som till slut vann kampen mot mitt matchande, till alla ibland lite galna och alldeles underbara entreprenörer som jag har förmånen att träffa varje dag, mina medarbetare som ger mig energi och glädje varje och min familj och mina fina barn som jag får träffa varje vecka och avslutningen i onsdags med sångerna och tipspromenaden på Moa och Albins dagis i Huddinge. Cheeseburgaren med min älsklingshund Mira. Jag har också anställt en medarbetare som verkar fantastisk till Zenith Ven Cap och träffat den notoriske Konrad Bergström.

Allt detta under en vanlig vecka som jag tyckte var orättvis. Jag inser nu att jag borde skämmas och i stället säga:
Tack Agnetha för att du öppnade mina ögon i går kväll.
Jag vet att jag säkert är tillbaka i ekorrhjulet på måndag igen, men då ska jag lyssna på dig igen om jag minns dig då.
Tack herre för en underbar vanlig dag. Eller vecka.

ANNONS
ANNONS

Tommy Jacobson är finansman och styrelseordförande i Varenne Investment.