(Senast uppdatering torsdag 08:40)

VECKANS OPTIMIST-LISTA

Människor & ting som just nu får mig att tro på mänskligheten:

1. Cristina Stenbeck. Begåvad furste som insupit Machiavellis råd med modersmjölken (eller fadersgroggen?).
Håller hov på sfärens stämmor och lindar landets surmulna ekonomijournalister runt lillfingret. Till och med Svenskans Fredrik Braconier, som förföljt sfären i ett årtionde, bländas av drottning Cristina.
Snyggt jobbat!

Vill man vara mindre hövisk inser man att den största förändringen skett i betraktares öga. Journalister är enkla människor.
Vi tänder på enkla stimuli.
Jag läser högt ur Martins Borgs utmärkta bok bok ”Propaganda” (Atlas). Den ger enkla råd om hur man påverkar beslutsfattare – i det här fallet journalisterna som bestämmer hur mediebilden av dig ska se ut:

”…man behöver inte vara kompis med beslutsfattaren (dvs journalisten, PE) för att hon ska gilla en. För det första tycker människor mer om främlingar ifall de om vackra.(…)För det andra tycker vi om människor som liknar oss själva, vad gäller exempelvis utseende, klädsel, bakgrund och uppträdande. För det tredje gillar vi dem som ger oss komplimanger. För det fjärde tycker vi mer om människor ju mer kontakt eller samarbete vi har med dem.
En enkel checklista i fyra punkter för lobbyisten med andra ord…”

2. Annette Kullenberg. Har skrivit årets mest engagerade sågning av Aftonbladets ansvarige utgivare Anders Gerdin. Djävlar vilken massa adrenalin en sårad journalist utsöndrar!

Det började med att jag träffade Iréne Kiisk på Birger Jarlsgatan.
”Har du läst Annettes bok?”, sa hon.
”Nej”, sa jag.
”Gör det”, son hon. ”Inte bara för att du är en rubrik”.
Hon hade rätt. ”Censurerad” (Lind & Co, 165 kr) är verkligen läsvärd.

Bakgrund: 19 mars 2002 skrev Annette Kullenberg en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Madeleine! Det är dags att sluta supa!”.

Krönikan publicerades aldrig. Åtminstone inte med den rubriken och i den form som Kullenberg hade stöpt den i.

Inte ens i Hiertas Aftonbladet fick man skriva så om en prinsessa. I Sverige är kritik av kungahuset ett känsligt kapitel även för republikaner. Istället såg ansvarige utgivare till att krönikan skrevs om.
Det tog hus i helsike.
Bråket slutade i domstol och Aftonbladets läsare blev av med en av sina mest omtyckta skribenter.

I ”Censurerad” kan man läsa krönikan i original. Tyvärr blir man inte klokare av det.
Så här i efterhand undrar man: vad var så anstötligt i Kullenbergs text? Att även prinsessor dricker sprit torde ingen förneka. Inte minst kvällspressen har under årens lopp påmint oss om sessornas krogvänder i Stockholms city.

Viktigare dock: Efter att ha läst ”Censurerad” undrar åtminstone jag fortfarande varför Annette Kullenberg är så upprörd. Det beror på att vi inte kan jämföra hennes krönika med den text som Aftonbladet publicerade.

Den senare förväntas vi läsare nämligen ha bevarat i färskt minne, ty Kullenberg publicerar inte den i hennes ögon förvandskade krönikan i nya boken.
Vi anar således att ett brott begåtts, men inte vilket. Att redaktörer pillar i ens texter har man ju varit med om. Och vice versa.

Att vi luras på textjämförelsen gör nu inte så mycket.
Åtminstone är boken rolig att läsa för mediefolket. Rubrikerna antyder stora svek och stor dumhet hos ett antal kollegor:

”När Anders Gerdin förvandlade sig till Karl XIV Johan”

”Lena Mellin tar upp jakten på sin forna kollega”

”Säg hur har du det med sanningen idag, Jan Guillou?”

”…och kulturchefen Håkan Jaensson humlade och mumlade”

”Mannen som fick kalla fötter” (syftar på Resumés Honken Holmkvist)

Och så rubriken som platsar i min egen serie ”Kända svenskar som mött mig”:

”En rund nallebjörn vid namn Peppe Engberg får en idé…”.

Av texten framgår att jag inte bara till fysionomin är lik Nalle Puh: ”Mysiga är de, men hjärnan är inte så stor…”

Mitt brott? Jag tipsade er läsare om var på nätet inte kunde hitta Kullenbergs censurerade krönika – trots att Aftonbladet delitat den och Annette Kullenberg uppenbarligen ännu inte vill att vi ska läsa den.

Slutsats? Snäll är du inte din jäkla huggorm. Men, Annette, jag älskar dig ändå. Du visar att en självbiografi är det absolut bästa sättet att berätta sanningen om andra människor.
Särskilt om oss andra som glömmer det vi skriver lika fort som guldfisken glömmer sitt förra varv i glasburken.

2. Sven Hagströmer & Mats Qviberg.
Favoritkapitalister som Wallenbergarna avskyr av samma skäl som jag gillar dem.

Till skillnad från det övriga kapitalistpatrasket är Hagströmer och Qviberg entreprenörer och inte överbetalda tjänstemän.
De häcklar nepotismen inom direktörsskrået, som suddar ut gränsen mellan ägare och ledning.
De angriper systemet med A- och B-aktier, som bara fyller en funktion: det säkrar Wallenbergarnas makt över storföretagen.

ANNONS
ANNONS

I nya utgåvan av Management Magazine sätter duon fingret rakt i fallskärms- & pensionsskandalernas huvudtumör:

”Om man inte vill arbeta efter 55 får man väl försörja sig genom att arbeta i styrelser. För mig är det obegripligt att man ska få betalt när man inte gör någonting längre”.

PS. Management Magazine ges ut av journalisten Kalle Beijbom. Kalle har en enastående förmåga att samla alla viktiga skribenter i samma tidning.
Sånt kräver sin man. Ett annat skäl att just nu säga Grattis Kalle är att han snart gifter sig.
Med min före detta fru.
Grattis!

3. Kjell Grede, regissör. Floppade med nya filmen och står för det. Tio miljoner kostade skiten som bara 1500 personer sett.
Inte minst Grede vet att han misslyckats. Till skillnad från en viss Dramaten-regissör skickade han inte woodoo-mail till sina kritiker.

”Det blev ett totalt fiasko”, konstaterar Grede och lär oss att det bara är medelmåttan som alltid tycker att han presterat sitt bästa.

PS. Jag känner inte Kjell Grede. Däremot känner jag Bojan Westin . Bojan är pensionerad skådespelare. I min värld är hon även granne och mamma till Susanne Reuter och Annika Reuter, som äger världens bästa krog i Port de Pollenca, Mallorca.

På ”Cap de Cantó” brukar jag träffa Bojan, som en lång het sommar våndades över att hon tackat nej till att spela med i en ny svensk film.
”Egentligen ville jag vara med. Men du vet, barnen. De tycker att jag ska försöka bli pensionär nån gång”, viskade hon.

Ja, just det. Det var Kjell Grede som efter två decenniers tystnad hade hört av sig. ”Det blir ingen film utan dig”, sa Grede.
Det blev en film. En annan film.

4. Arto Paasilinna. Läser just nu den finske författarens roman “Hoppsan jag är död!” (Brombergs).
Alla som vill lära sig skriva bör läsa Paasilinna. Hans romaner är lysande lektioner i konsten att berätta en historia utan att krångla till den.

Så här början han den här gången:

”Min död kom som en fullständig överraskning för mig.
Det var en augustieftermiddag och jag vandrade Kajsaniemigatan fram på hemväg från arbetet på dagstidningsredaktionen. Min sinnesstämning var ljus och jag befann mig vid prima liv…”

PS. Tack Dorotea Bromberg, som lastade min famn full med Paasilinnas böcker.
Nu har jag läst alla.

5. Mina nya guldfiskar. Livet går vidare. Nytt vatten i trädgårdsdammen. Nya fiskar.
Efter vinterns nederlag har jag köpt fem nya guldfiskar på Bromma Zoo. Har dessutom konfiskerat två vanvårdade fiskar från Go Garbergs. Innan de anemiska små liven dumpades i en glasbubbla, lär de ha spelat statister i en känd reklamfilm. Det har de nog glömt. Nu simmar de omkring i ett jättehav av nya förväntningar.
Livet är härligt!

6. Cecilia Uddén, utrikeskorrespondent som tvingar mig att lyssna på radio även på lördagmornar. ”Konflikt” är till och med bättre än ”God Morgon Världen”.

Public service när den är som bäst. En given kandidat till Stora Journalistpriset. I det mindre storslagna verket ”Kända svenskar som mött Peppe Engberg” finns en fotnot: ”Lunch vid Bord 100 gav Cecilia Uddén högre lön”.

Det är faktiskt sant. I höstas försökte Jock Millgårdh och jag värva Cecilia till ett tv-projekt på Strix.
Vi åt lunch och Cecilia sa som det var: ”Kul, jag förhandlar just om att göra ett sånt program för Sveriges radio…”.
Av olika skäl blev det ingen tv-version av ”Konflikt”, däremot en utmärkt radio-klassiker.
I ett mail tackade Cecilia för hjälpen. Inte för programidén så klart, för den hade hon redan.
Men för löneökningen. Det finns inget som gör mediechefer så nervösa som när andra visar intresse för deras bästa medarbetare…

PS. Groucho Marx hävdade att han kände Doris Day innan hon blev oskuld. Jag kände Cecilia redan när hon kallades ”Kamel”, eftersom hon redan då var expert på arabvärlden.
Cecilia jobbade som redigerare på Gnistan. Borta idag, men då den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.

6. Leon Nordin. Reklamlegend. Krossar knäskålarna på reklambyråernas ständiga tjat om obs!-värden:
”Reklamens uppgift är inte att väcka
uppmärksamhet. Det kan vilken idiot som helst
göra. Reklamens uppgift är att väcka sympati.
Då kan man bygga en relation.”

När såg du senast reklam som väckte din sympati? Jag vet: ICA:s filmer och Systembolagets annonser. (Just därför är jag totalt oenig med alla som gnäller på årets veteransegrar i Guldägget.)

HÖGST UPP PÅ GNÄLLISTAN JUST NU

Saker som gör mig surmulen och tvär, nästan arg.

1. Cash Card. Ett magnifikt fiasko som bankledningarna försöker glömma. Tyvärr kan vi bilägare inte glömma skiten: VARFÖR I HELVETE STÅR CASH CARDS P-AUTOMATER KVAR!!?

Inte nog med att det är svårt att hitta en parkeringsplats i stan. När man väl hittat en ficka för lilla Fiaten, så förväntar sig Gatukontoret att jag
a.har fickan full av kontanter (2 kr/minut) eller,
b. ett Cash Card som aldrig borde ha lanserats.

Det är fullständigt obegripligt att inte automaterna jämnats med marken (var finns bin Laden när jag behöver honom?!). Eller ska automaterna ses som en hämnd från den rödgröna cykelmaffian i kommunstyrelsen???

DAGENS LUNCH: Combo, Östermalm. Nu ska jag arbeta. Lunch ska jag äta på med Stig Fredrikson, ordförande i Publicistklubben.
Vi i den nya styrelsen förbereder vårt första arrangemang (17 maj).

Om du är medlem i PK har du i veckan fått inbjudan. Om inte – bli medlem på www.publicistklubben.org.