Förmodligen inte många.

Bilen intar helt klart en särställning bland bruksföremålen. Den är frihetssymbolen som vi älskar att hata. Det är politiskt inkorrekt att gilla bilar, ändå gör folk det. Det är politisk inkorrekt att köra bil. Ändå gör folk det.

Även de personer som ogillar bilar allra mest, har en tendens att använda dem ganska mycket. Peter Eriksson är ett bra exempel. För ett par år sedan blev han påkommen med att köra en så kallad stadsjeep samtidigt som han propagerade för straffskatt på just sådana bilar eftersom han inte gillar dem.

I Stockholm har lokalpolitikerna velat hitta ett sätt som gör det möjligt att förbjuda dessa fordon. Det har resulterat i att trafikkontoret i somras anlitade en konsult för att ta reda på vad som egentligen är en stadsjeep. Problemet var nämligen att man inte kunde gå på vikt eftersom det fanns både tunga och lättare bilar som såg ut som stadsjeepar, och att en viktbegränsning också skulle kunna drabba så kallade familjebussar. Inte heller var bränsleförbrukning en framkomlig väg eftersom det kommit relativt bränslesnåla bilar med stadsjeepslook. Det tycks verkligen vara bilarna i sig själv som ska bort och inte de konsekvenser de eventuellt ger upphov till.

En snabbresearch av vad som skrivs och tycks på nätet om just stadsjeepar visar att det finns två tydligt definierade läger. Antingen är man onyanserat för, eller så är man onyanserat mot. Argumentationen mot har ofta en estetisk grund. Ännu oftare bedömer man huruvida folk behöver en stadsjeep eller ej.

”Man behöver inte stora och terränggående bilar i stan”. Nähä? Och behöver man verkligen stå en kvart i duschen på mornarna eller behöver Göran och Anitra alla kvadratmetrar på sitt herrgårdsliknande torp? Och om man kör från landet till stan har man ett behov då? Tack och lov är det upp till oss själva i ett fritt samhälle att avgöra vilka behov vi har och hur vi prioriterar att använda våra resurser.

Göran Persson är för övrigt kanske den som bäst har skildrat bilen ur ett frihetligt perspektiv. I boken Den som är satt i skuld är inte fri beskriver han familjens första bil, en begagnad tvåfärgad Opel, som köptes 1961. Han ger uttryck för den som det som 12-åring innebar att kunna åka in till Katrineholm, och sedan också på semester till Västkusten. Något som tidigare har varit en lyx förunnad enbart ett fåtal.

ANNONS
ANNONS

För många materialiserar bilen än idag just den fria rörlighet som gör det möjligt att resa dit man vill när man vill.

Det är störningarna från trafiken som bör angripas och åtgärdas och inte bilar och resandet i sig. Hundra nya bilar släpper ut samma mängd ämnen som en enda bil från 70-talet. Att skapa bästa tänkbara förutsättningar för utvecklingen mot miljövänligare och säkrare bilar att fortsätta borde vara prioriterat framför att försöka begränsa bilåkandet i sig. Tyvärr tycks politikerna och de politiskt korrekta ha en omvänd agenda.