Dagens PS krönikör Pieter Tham får oss att känna igen våra tidiga tonår, långt, långt innan Corona.

Min mor var frånskild och yrkesarbetande. Hon anmälde mig till plugget så fort det bara gick – förmodligen för att hon ville bli avlastad från dubbelarbete. Jag var yngst i klassen under hela min skolgång. Det innebar att jag under tidiga tonår var kortare än mina killkompisar, kom in i puberteten senare, hade pipigare röst och behandlades styvmoderligt – i alla fall när det handlade om tjejer.

Det visste ju alla att brudar mest intresserade sig för äldre killar. Som den yngste i klassen förvandlades jag därmed till ett påhäng när kompisarna skulle träffa skolans pinglor. Lillgrabben sabbade helt enkelt upplägget med sin närvaro. Men, som Bob Dylan sjöng redan på den tiden, The Times-They-Are-A-Changing.

Jag växte ikapp. Tretton år på det fjortonde hade jag rätt längd och röst, men var i total avsaknad av erfarenhet. Jag hade aldrig någonsin kysst en tjej. Det gjorde mig nervös och orolig, rent av olustig till sinnes. I alla fall när det gick upp för mig att ens tunga på något märkligt vis skulle involveras i kyssen.

– Varför tror du annars det kallas tungslät pappskalle, sa min storebror till mig på sitt föga diplomatiska vis.

Jag ville helst fortsätta leka på det gamla vanliga viset. Vad var det egentligen för fel på dunkkurragömma? Jag ville inte vara med längre.

Som alla vet tvingas man förr eller senare konfrontera sina rädslor – så även jag. En dag smusslades en lapp mellan bänkarna i min riktning. Jag vecklade upp det skrynkliga papperet. Det var från Beth, en tjej som satt i bänkraden längst fram i klassrummet.

Av någon anledning brukade tjejerna flockas vid katedern. Killarna som bullrade och busade gömde sig längst bak. Könsrollsstereotyperna hade starkt fotfäste i samhället. Redan på den tiden.

Jag hade länge lagt märkte till Beth. Tyckte hon var söt. Naturligtvis hade jag inte yttrat ett ord till henne. Så mycket visste jag att hennes storasyster var radiopratare och hyfsat känd därtill – det spillde över på Beth och gjorde henne lite mer märkvärdig än oss andra. Ännu ett skäl att inte våga tilltala henne.

På lappen, nedklottrat i blyerts, ställde hon en fråga: Har jag chans på dig?

En tjej som frågade chans – på mig! Jag minns inte vad jag svarade, däremot minns jag att det på rasten efteråt tisslades och tasslades bland kompisarna. Beth stod i en liten klunga av väninnor. De tittade åt mitt håll tvärs över skolgården.

ANNONS
ANNONS

Skulle jag vinka? Gå fram till henne? Vad skulle jag i så fall säga? Jag kände mig svag i benen. Jag ville inte vara med längre.

På lördagen var det FF hemma hos en klasskompis. Ja, föräldrafritt alltså. På menyn stod Coca-Cola och chips. Jag minns att jag ställde mig i skydd bakom en skål med färgglada sega råttor. Cigaretter och nikotin fanns inte på kartan. Alkohol var inte att tänka på. Det där med häxblandning – en vidrig mix av alla spritsorter som fanns tillgängliga i barskåpet hemmavid – dök upp som ett alternativ först flera år senare.

Jag vet inte om vi var de mest väluppfostrade tonåringarna i hela Stockholm men alla var mer än nöjda med utbudet. Vi var helt enkelt snälla, välartade glin som ännu inte fått korn på världens mångfald av förbjudna frestelser. Det farligaste på vår repertoar var ”ryska posten”. En variant på temat hette ”sanning eller konsekvens”. I slutänden gick allt ut på samma sak – killar och tjejer fick chansen att på ett barntillåtet vis beröra varandra fysiskt.

Själv hade jag hade bestämt mig. Det var denna lördagskväll det skulle ske. Tiden var kommen, tärningen kastad. Det var dags för mig att släta Beth.

Jag gjorde upp med en klasskamrat som hade utsetts till lekledare. Vi kom överens om att den tredje han pekade på skulle vara Beth.

Den stora gruppen av deltagare satt i vardagsrummet. Utanför i ett rum med dämpad belysning stod en utvald och knackade på dörren. Alla var väl förtrogna med den ritual som sedan följde.

– Vem är det?

– Det är ryska posten, jag kommer med brev.

– Handtag, famntag, klapp eller kyss?

– Den som var djärv valde ”kyss” – varvid alla i rummet brast ut i ett nervöst fnitter.

– Med den, frågade lekledaren och pekade slumpmässigt på någon av dem som satt i vardagsrummet.

ANNONS
ANNONS

Frågan vandrade vidare ända till personen utanför svarade jakande. Handlade det om handtag, famntag eller klapp skedde det i vardagsrummet framför alla deltagare. Gällde det ”kyss” kunde man välja att gå ut till det nedsläckta rummet utanför.

Efter en evighet blev det min tur.

– Kyss, sa jag med darr på rösten

– Med den? frågade han och pekade på mitt hjärtas dam.

– Yes, svarade jag och drog ett djupt andetag. Nu skulle det ske.

Beths nätta figur visade sig i öppningen innan hon drog igen dörren bakom sig. Det blev kolmörkt. Vi trevade oss intuitivt fram mot varandra tills vi stod ansikte mot ansikte. Jag var några få centimeter längre. Ödesdigra centimeter som det skulle visa sig.

Jag kände värmen från hennes hud mot mina läppar och öppnade munnen försiktigt. Stålsatte mig inför upplevelsen som väntade. Plötsligt kände jag konturerna av en näsa i min munhåla. Ve och fasa – en näsa?

Jag hade inte misstagit mig. Jag kunde förnimma fet hud ovanpå näsan. Kände till och med sältan från två näsborrar. Allt blev med ens outsägligt pinsamt. Jag ville sjunka genom golvet.

Det var naturligtvis min fumlighet som hade orsakat den penibla belägenheten vi hade hamnat i. Enda möjligheten att komma ur situationen med hedern i behåll var att låtsas som ingenting. Att göra ett nytt försök.

Vad är det man brukar säga – att snabbt hoppa upp på hästen igen. Jag hukade mig en aning och förde på nytt mina läppar mot den höjd över havet där hennes mun lämpligen borde befinna sig. I nästa ögonblick var min näsa i hennes mun. Dubbeltrubbel!

Jag vill så snabbt som möjligt förkorta hennes plåga och stötte mig bryskt ur hennes hålighet. Senare i livet läste jag att vår bedrift egentligen påminde om en traditionell inuithälsning – den när man trycker näsan mot sin älskades ansikte och insuper hennes doft.

ANNONS
ANNONS

Det är tveksamt om insikten hade varit till någon hjälp när våra näsor nu så brutalt kolliderade.Naturligtvis yttrade vi inte ett ord. Ingen av oss vågade ens med en liten harkling kommentera det oerhörda som hade inträffat. Stela som pinnar stolpade vi ut ur mörkret tillbaka in i den upplysta gemenskapen.

Alla tittade på oss med förväntansfulla miner. Någon började applådera. Alla stämde in. Vi stod där stelt leende som två kungligheter och tog emot. Resten av terminen blev vi behandlade som ett etablerat par.

Jag berättade aldrig för en enda kompis vad som hände bakom de lykta dörrarna. Det var för jobbigt. Istället bad jag till Gud att Beth inte skulle avslöja för sina väninnor vilken nörd hon hade haft att göra med.

Skräcken att bli avslöjad gjorde att jag resten av höstterminen låtsades vara strängt upptagen samtliga lördagskvällar.  Drog mig undan fortsatta lekar. Valde ”handslag” vid tillfällen när det blev omöjligt att komma undan.

I klassrummet höll både Beth och jag god min. Sanningen är att vi aldrig mer talade med varandra. Jag inte så mycket som sneglade åt hennes håll. Ett trauma kan uppstå på många vis, oftast av en chockartad och smärtsam upplevelse – ryska posten var den utlösande faktorn i mitt fall.

Ödet, eller snarare mamma, anmälde mig i samband med vårterminen som elev på en internatskola. Jag fick nya klasskamrater. Beth såg jag aldrig mer till. Livet rullade obönhörligen vidare.

Till slut hade jag inget val – det var bara att hoppa upp på hästen igen.

(Fotnot till yngre läsare: det här var pre covid-19, långt innan världen blev virusdriven.)

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.