ANNONS
ANNONS

Skarpa ”skott” mot tondöva makthavare

Annie Lööf (C) tar en påtår under en av många talmansrundor hos Andreas Norlén. "Det har druckits kaffe till förbannelse", skriver Dagens PS kolumnist Tommy Jacobson – men annars är det intet nytt under solen i Sveriges riksdag. 112 dagar efter valet står Sverige fortfarande utan både statsminister och regering. (Foto: TT)

Den 9 september 2018 hade vi riksdagsval i Sverige. Den 30 december, när detta skrivs, har vi fortfarande ingen regering. Det har alltså gått 112 dagar sedan valet och ingen regering på plats.

För att förklara detta för Sverige som land och som det demokratiska och även moraliska föredöme i världen som vi ofta älskar att framhålla oss som, behöver man inte vara vare raketforskare eller heta Albert Einstein.

Det beror på att vi har ett gäng ledande politiker som vägrar att acceptera det resultat som deras uppdragsgivare, de som betalar deras löner, Sveriges medborgare, röstade fram den 9 september.

ANNONS
ANNONS

Jag ska inte ännu en gång utgjuta mig över den totala tondövheten hos de ledande befattningshavarna i våra riksdagspartier, utan bara konstatera att riksdagen är en sandlåda för barn som i sina pass är vuxna, dock inte i handling.

Det har druckits kaffe och ätits kakor till förbannelse.

Ute i landet, i den så kallade verkligheten , har man i de flesta fall löst problemen. Man har accepterat väljarnas beslut, slutit koalitioner och gått vidare, utan att vänta på de saktfärdiga i respektive partiledning.

Den till synes vänliga och högst sympatiska talmannen, Andreas Norlén, har haft ett i det närmaste omöjligt uppdrag. Det har druckits kaffe och ätits kakor till förbannelse i hans tjänsterum. Partiledarna har i tv sett ansvarstagande och allvarliga ut när de gått in i Norléns tjänsterum för att en stund senare torka bort kaksmulorna från munnen och återgå till vardagen i sandlådan.

Nu verkar det äntligen som om även Norlén börjat tröttna på allt prat och kaffedrickande och ökar trycket.

Stefan Löfven har föreslagits två gånger som statsminister – och röstats ner. Vid den senaste omröstningen var han inte ens på plats. I vilket annat yrke kan man välja att åka bort till något roligare ställe när det viktigaste beslutet av alla ska fattas på din arbetsplats, där du representerar de som betalar dina resor och din lön?

Ulf Kristersson röstades ner, bland andra av sina så kallade allianskollegor, som uppenbarligen tror att Stefan Löfven ska föra en bättre allianspolitik än Kristersson.

Den största gåtan i denna såpa var när Annie Lööf stolt meddelade i direktsändning att hon ”tar på sig uppdraget att sondera förutsättningarna för en ny regering”.

Hon tillade att i uppdraget ”ligger också ansvaret att ta på sig uppdraget som statsminister”.

Ett skådespel som är regisserat av Socialdemokraterna.

Detta sagt av en företrädare för ett parti som dyrt och heligt lovat att aldrig sitta i en regering där Stefan Löfven ingår och strax innan hon fick uppdraget röstat ner sin egen statsministerkandidat, Ulf Kristersson.

Tilläggas kan att Centern fick 8,6 procent av rösterna i valet.

Hur det uppdraget gick vet vi alla.

Så till 10.000-kronorsfrågan:

Hur kommer det då att gå?

Det har jag naturligtvis ingen aning om, men låt mig spekulera lite. Ett scenario är att hela denna cirkus som pågått i 112 dagar bara är ett skådespel som är regisserat av Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Om några veckor är han i så fall tillbaka på den plats där alla socialdemokrater alltid tycker att det ska sitta en socialdemokrat. Som statsminister.

Maktspel är en gren där inget parti eller politiker kan slå socialdemokraterna på fingrarna. Det spelet är en del av socialdemokratins hela dna. Det har praktiserats och förfinats i ett århundrade. Om ordförande Persson varit kvar som partiledare hade det varit game over för länge sedan.

Den stora förloraren vid en konstellation där S bygger makten med hjälp av den olycklige Jan Björklund skulle Liberalerna vara. Jag tror att i ett sånt scenario kommer Jan Björklunds eftermäle bli den som förde Liberalerna ut ur riksdagen.

Det mest sannolika är kanske ändå att det blir en regering där M och KD ingår, med aktivt eller passivt stöd av Lööf och Björklund.

Möjligen krävs ett extraval. Då skulle vi sannolikt slippa två pusselbitar när vi lägger nästa  regerings pussel, L och MP.

När jag började skriva denna text hade jag föresatsen att skriva historia och få ihop en text om svensk inrikespolitik som inte innehöll det förbjudna X partiet.

Det gick faktiskt.

Med detta sagt så önskar jag alla läsare ett gott slut och ett riktigt gott nytt år.

PS-krönikören Tommy Jacobson är finansman, investerare och entreprenör.

ANNONS
I denna artikel


ANNONS

ANNONS