ANNONS
ANNONS

”Löften om ljus framtid väger tyngre än hot”

Det USA inte lyckats åstadkomma på över två decennier lyckas Kina lösa på några få år. "USA:s strategi om att med hard power få sin vilja igenom är inte längre den mest effektiva", skriver Dagens PS krönikör Seth Örbrink. (Foto: TT / Montage)

USA har har i decennier ställt höga krav på dess allierade att upprätthålla intern säkerhet. Men ingenstans har de kraven tillmötesgåtts så snabbt som när Kina nu erbjuder ekonomiskt långsiktiga drömmar. USA:s strategi om att med hard power få sin vilja igenom är inte längre den mest effektiva.

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte Dagens PS.

Sedan den USA-ledda koallitionen skickade hem sina trupper från Afghanistan har nya strider som bekant blossat upp i regionen, bland annat i gränslandet mot Pakistan. Den autonoma regionen Waziristans delar har de senaste åren varit en infekterad oroshärd, där Pakistans armé stridit mot islamistiska terrorgrupper, enligt kritiker dock på ett allt för kraftlöst sätt. När Afghanistans regering satt för stor press på inhemska terrorgrupper, har i synnerhet Waziristans norra delar pekats ut som en fristad varifrån dessa kunnat operera. Så pass fritt att Donald Trump förra året tröttnade på Pakistans flata handlande till den grad att han twittrade argt och drog tillbaka 2 miljarder dollar i militärt stöd till landet.

ANNONS
ANNONS

Detta följer historien av en långvarig amerikansk missaktning gentemot Pakistan, den allierade vännen under kriget mot talibanerna vars militära underrättelsetjänst ISI anklagades för att rymma islamister, och som inte förmådde hitta Usama bin Laden – trots att han bodde ett par kvarter ifrån landets finaste officerskola. I över femton års tid har USA med olika medel försökt få Pakistan att ta den inhemska terrorismen på allvar, men det är andra lockelser som nu fått landet att på allvar ta sig an problemet.

Waziristan, och dess omkringliggande provinser, är mål för stora kinesiska infrastrukturella investeringar. China-Pakistan Economic Corridor är ett enormt projekt som syftar till att lyfta regionen – och även ge Kina tillgång till Arabiska havet, där en djupvattenhamn planeras att byggas. Kina har gått in med 60 miljarder dollar i nya vägar, järnvägar, broar och kraftstationer och enligt beräkningar som The Economist presenterat kan projektet komma att motsvara en femtedel av hela Pakistans BNP och på fem år öka landets ekonomiska tillväxt med tre procentenheter. Men när terroristerna hotade projektet – kinesiska arbetare dog och säkerheten för hela projektet ifrågasattes – drog kineserna öronen åt sig. Och det var skäl nog för Pakistan att börja sin utrensning. Ekonomiska tillskott till armén, nya soldater samt en bemannad och övervakad gräns mot Afghanistan planeras samtidigt som antalet militära operationer i Waziristan har mångdubblats på bara ett par år. Det är mer än vad USA lyckades med under sina snart 17 år av arga påtryckningar.

I östra Afrika finns liknande exempel på hur i första hand investeringar utifrån, och därmed långsiktiga vinster för de berörda länderna, fått regeringar att förbättra sina respektive säkerhetslägen. 2017 lanserades Madaraka Express i Kenya, en enorm järnvägsatsning som ska binda ihop Nairobi med landets andra största stad Mombasa. Tågen och järnvägslinjen kommer att hålla högsta internationella standard på samma sätt som Addis Abeba-Djibouti-linjen som klubbades igenom året innan. Gemensamt för båda dessa projekt är att de står under kinesisk planering, finansiering, konstruktion och övervakning. De är båda enorma antagandent som i Pekings ögon förhoppningsvis ska leda till att Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda, Burundi, Sydsudan och Etiopien binds samman i ett enda stor östafikanskt handelskluster. Kostnaderna för de båda tåglinjerna ligger på närmare 8 miljarder dollar, och även om mycket finansieras genom lån från kinesiska banker, kan de östafrikanska länderna börja drömma om en ljusare framtid med nya exportmöjligheter.
Och det har också lett till satsningar i säkerhetssektorn i de berörda regionerna som tidigare saknats. Satsningar som USA efterfrågat i närmare 25 år i regionen, i synnerhet efter deras egna enorma misslyckande i Somalia 1993.

Kinas investeringar i fattigare delar av världen är en historia i sig, och många skeptiker kallar det för en ekonomisk form av kolonialism. Men det går inte att blunda för att säkerhetsproblem som gäckat USA i samband med dess utländska missioner, i det närmaste ser ut att lösa sig själva när en ny supermakt erbjuder långsiktiga visioner och ekonomiska drömmar.

ANNONS
I denna artikel


ANNONS

ANNONS