Att Sting belönades med Polarpriset var helt rätt, anser Dagens PS musikkrönikör Martin Gerge Nilsson.(Foto: TT)

Sting och Wayne Shorter fick årets Polarpris. Vad jag förstår av en snabb örat-mot-rälsen-rörelse  är ett av valen mindre lyckat. Tydligen så är Sting helt fel val; för vit, för manlig, för tråkig, för skicklig, eller kanske bara tråkigt skicklig. Att tävla i musik är som bekant inte helt lätt och smaken är ofta spretig och av olika anledningar. Som ni kanske redan känner av kommer detta att bli en text till Stings försvar. Men jag inser också smärtsamt hur fort det går att hamna i olika sorters jämförelser med tidigare pristagare för att kunna motivera mitt stöd. Och redan där skulle jag gå fel i så fall. Dessutom är många av de tidigare pristagarna några av mina personliga favoriter; Paul McCartney, Bruce Springsteen, Pink Floyd, Led Zeppelin. Jisses, vilket gäng han hamnar i den gode Sting.

ANNONS
ANNONS

Länge ansåg jag att Every breathe you take var världens bästa poplåt. Det kanske jag gör fortfarande, kan egentligen inte komma på någon annan. Här bör ni tänka att en låt med detta epitet skall hålla år efter år, inte bara att den känns väldigt rätt för stunden. Och EBYT uppfyller just det kriteriet, bland många fler.

Men de låtar som framför allt betytt mycket för mig ligger på hans alster från 90-talet, Ten summoner´s tales och favoritskivan utan konkurrens är Mercury Falling (1996), den borde ni alla lägga på er spellista direkt. I hung my head är underbar i sin annorlunda takt och I was brought to my senses hade jag på repeat under ett helt år. Visst, lite seg i början, men när låten kommer igång blir det till en alldeles omotståndlig liten pärla med Stings sträva röst, akustisk gitarr och några stråkar. Högst upp på den skivan är dock låten med den korta titeln I´m so happy I can´t stop crying. Låt er för allt i världen inte luras att tro att detta skulle vara någon fjäderlätt pophistoria med Countryinslag. Gitarren må låta country, men den tillför ett sorgligt anslag till låten, en upp-och-ned-vänd smiley. Och det är ju inte heller någon munter låt, men alldeles fantastisk i sin vardagliga beskrivning av en familj som splittras. Men sorgsen är låten, make no mistake. Textraden “A kid should be with his mother, everybody knows that, What can a father do but babysit sometimes” blir man ju alldeles tårögd av. Nästan varje gång.

Gordon Sumner, som Sting heter egentligen har en gudabenådad röst som han från tid till tid har utnyttjat på ett mycket kompetent sätt. Inte minst vid några vis-plattor, någon med julinslag. Jag får nog anledning att återkomma till dessa. Men framför allt är jag heligt glad över att Sting belönades med Polarpriset, det är han väl värd.

Den andre pristagaren skall jag inte påstå att jag egentligen känner till, men som av en händelse är det alltså just Wayne Shorter som spelar den sagolika saxofonen på Joni Mitchells Both sides now som behandlades på denna plats rätt ordentligt härförleden.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

I ett musikgenis märkliga värld [DagensPS.se] >

Därför är detta världens bästa film [DagensPS.se] >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat [DagensPS.se] >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar” [DagensPS.se] >

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS