Så här mitt i påskveckan vill man ju skriva om påsk. Det må vara väntat och inte så utmanande, men jag ser en musikalisk lucka. Till skillnad från julen så finns det inte någon direkt påskmusik. Åtminstone inte om vi håller oss till modern musik. Men det finns ju annat, jag återkommer till det längre ner. För egen del är jag väldigt förtjust i påsken och det hade varit förbannat kul om det fanns en massa musik som man spelar under hela påskveckan. Och då menar jag veckan som vi är i just nu. Inte den riktiga påskveckan som inleds med Påskdagen nu på söndag och avslutas med lördagen som föregår andra söndagen i påsktiden. Denna veckan går egentligen under namnet dymmelveckan, passionsveckan eller stilla veckan. Allt det där kan ni.

ANNONS
ANNONS

Nuvarande vecka är i alla fall den vecka de många av oss ser som påskveckan (om än alltså felaktigt), och en massa lediga dagar ger fantastiska möjligheter till att sätta sig ner i närmsta fåtölj med bra musik. I brist på riktig påskmusik tar jag mig därför friheten att ta fram ett litet påskägg till er. Och eftersom att påsk handlar om att fira(!) minnet av Kristi lidande och död på korset, blir det en del från den mörka avdelningen. Men frukta inte, ty det mörka är oftast det bästa.

Och eftersom att påsk är lite av klassisk musik börjar vi med Muse och deras lilla Symphony från skivan The Resistance (2009), Exogenisis (Part 1-3). Jag inbillar mig att Muse är lite av en vattendelare, antingen så fixar du inte det svulstiga och sångaren Matt Bellamys utsvävningar på såväl sång som gitarr, eller så tillhör du min grupp som lägger sig platt inför storheten i deras musik. I sina bästa stunder är Muse och Bellamy fullständigt geniala och briljanta, ja precis så, både och. Detta lilla stycke blandar klassisk musik och Queen-influenser med ren pop och rock. Och resultatet är gudabenådat, ja nästan påskigt. Denna musiken lyssnade jag på när jag hade en nära vän som var allvarligt sjuk och tårarna var alltid nära. Men det slutade väl och sista delen heter faktiskt Redemption som enligt vissa beskrivningar skulle innebära vad som händer med din själ när du blir räddad från onda krafter. Mer träffande en så kan det väl knappast bli.

En annan lite dystrare pärla kommer från The Soundtrack of our Lives (TSOOL) Behind the music från 2001. Den skivan köpte jag i Paris hösten samma år då jag försökte lära mig franska. Men mest satt jag och deppade, lyssnade på musik och tänkte på H, då ännu inte mer än en hägring. Sätt på In your veins så kan ni ju tänka er min sinnesstämning. Vacker så det gör ont.

När jag nu har fångat er uppmärksamhet och vi är nere på botten och kravlar, tillåt mig att utdela den avgörande stöten och ni är redo för långfredagen. Redan titeln Collapse the light into earth indikerar vart det barkar hän. Av Steven Wilson (min husgud) och med ett av hans projekt Porcupine Tree. Några enkla ackord på piano och man är helt fast. Lägg på stråkar och man blir knockad. Som sagt, i det mörka bor det vackra.

Lyssna i påsk också på Johannespassionen och/eller Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach. Klassisk musik är aldrig någonsin fel.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

”Obeskrivlig förmåga att skriva låtar som sätter sig” [DagensPS.se] >

”I bet you didn´t see this coming” [DagensPS.se] >

Därför är detta världens bästa film [DagensPS.se] >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat [DagensPS.se] >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar” [DagensPS.se] >

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS