ANNONS

Krönika: Därför är kärleken störst av allt

Marcus Birro målar sin bild av kärleken med ord i dagens krönika.

Marcus Birro skriver poetiskt om meningen med livet.

ANNONS
ANNONS

Om du inte älskar kommer ditt liv bara att flimra förbi. Jag tror man måste ha levt ett tag för att till fullo låta den meningen blomma här inne. När jag ser tillbaka på mitt liv är det relationerna jag minns.

Jag har letat efter tusen kraftkällor men det enda jag hittat som står emot tidens tand, det enda som i förlängningen glittrar lika starkt som det gjorde förut, det enda som håller oss upprätta i den här märkliga tiden är kärleken. Till våra barn, till våra yrken, till våra fruar och män. Till våra vänner.

Till våra medmänniskor. Kärleken konkurrerar ut allting annat.

I konsten framställs döden som skrämmande, en lieman med huva. Eller som en våldsverkare med kloförsedda händer. Men det är inte döden som söker oss. Det är vi som kommer släpande med våra liv till döden.

Döden är lat. Han gör ingenting han inte behöver. Det är vi som älskar honom, inte tvärtom.

För varje år som går är det som om vi packar det vi har i en säck och sent på natten släpar vi det till dödens tröskel och knackar på.

Döden är lat. Han gör ingenting han inte behöver. Det är vi som älskar honom, inte tvärtom. När vi lever i kärlekslösa relationer, när vi bedrar varandra, när vi hämnas och är otrogna, när vi skriker åt våra barn, när vi skiljer oss, när vi super och drogar oss till amöbor, när vi vägrar se att uteliggaren har vingar och är en ängel, när vi inte bryr oss om Gud, när allt vi upptänds av är ära, pengar och status, när vi säljer oss till den billiga underhållningen, när vi envisas med att prata skit om människor bakom deras ryggar, när vi hånskrattar åt allt heligt.

Då trivs döden. Då flyttar han närmare.

Då går du honom till mötes.

Men när vi är med våra barn. När vi satsar allt på ett kort och blir förälskade, när vi vågar be, när vi försonas med människor som skadat oss eller som vi skadat själva, när vi ler mot främlingarna på bussen, när vi gifter oss, när vi utmanar logiken och hela den fördärvliga skuggvärlden genom att lita på varandra, rör vi oss varsamt ut ur tiden. Vi åldras inte längre.

Det är fantastiskt.

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS