ANNONS

Birro: ”Lagercrantz var uträknad som författare”

"Jag förstår exakt vad han menar när han säger att han aldrig är tillräckligt bra. Det är en fruktansvärd känsla. Men det är också en segerrik känsla."(Foto: TT / Montage)

”Jag förstår exakt vad han menar när han säger att han aldrig är tillräckligt bra”, skriver Marcus Birro om den bokaktuelle Millenium-författaren.

ANNONS
ANNONS

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

”Jag är aldrig bra nog” säger författaren David Lagercrantz i DN med anledning av att hans nya bok i Millenium-serien lanseras.

Jag brukar träffa Lagercrantz ibland, vi tränar på samma gym. Han är sympatisk, lågmäld, intresserad. Han har precis som jag jobbat på kvällstidning och han har flera gånger uttryckt sitt stöd för mig och mitt skrivande.

”Det var som att se en människa försöka stoppa ett vattenfall med bara sina utsträckta händer.”

När hans första bok i nämnda serie kom för något år sedan var det som att sitta på första bänkrad och se en clown få ett dödsbud mitt under sitt framträdande där på cirkusen. Den hysteri som följde på boken verkade onekligen ha smugit sig in även till Lagercrantz. Jag såg honom i teve och det var som att se en människa försöka stoppa ett vattenfall med bara sina utsträckta händer.

Lagercrantz återkommer ofta till trycket som vilar på honom. Det trycket är en av anledningarna till att han känner att han aldrig är tillräckligt bra.

Samtidigt är det ett sår som både blöder och läks på samma gång.

Den oerhörda drivkraft som många entrepenörer, författare, konstnärer, reklamare och tusen andra, kan vittna om är både uppbygglig och fördärvlig på samma gång.

Nästa bok, nästa affär, nästa klipp, nästa revansch. Och så når man den och så är den borta och så betydde den plötsligt ingenting…

Schopenhauer, den älskade tyske surkarten till filosof, hävdade att livet pendlar mellan lidande och leda. Du lider under hela tiden du inte får vad du begär och du får tråkigt när du väl uppnår det du strävat efter. Schopenhauers medicin mot allt detta var att sänka (eller allra helst utplåna) begäret. Vill man ingenting med sitt liv kan man inte bli besviken eller sorgsen…

Men han missade en sak där, vår tyske filosof…

Han missade glädjen i arbetet. Han verkar inte ha tagit i beaktande att hantverket, vilket det än är, är en tillfredsställelse i sig själv. Så är det för alla oss som öser ur vårt eget hjärta i det vi gör. Arbetet i sig är en tillräcklig glädje.

Jag har sökt meningen med tillvaron i de flesta skrymslen. Jag har supit, knaprat piller, rest bort och hem, drömt stort och drömt smått, isolerat mig, sökt Gud, funnit och tappat bort Gud, slagit sönder och lappat ihop. Jag har gjort allt som en människa kan göra för att hitta den där friheten, den där grundläggande meningen med livet, och jag har bara funnit den på två ställen. I arbetet och i kärleken. Möjligen också en kombination av de två, i kärleken till arbetet.

”Jag förstår exakt vad han menar när han säger att han aldrig är tillräckligt bra. Det är en fruktansvärd känsla.”

Jag förstår Lagercrantz som var närmast uträknad som författare innan han skrev boken ihop med Zlatan och sedan fick chansen att skriva böckerna om Salander. Jag förstår exakt vad han menar när han säger att han aldrig är tillräckligt bra. Det är en fruktansvärd känsla. Men det är också en segerrik känsla.

Författare är oftast fruktansvärt inskränkta och avundsjuka figurer men jag är helt ärlig när jag på riktigt gläds med hans framgångar. Han är värd dem. Även om han säkert själv inte tycker det. Så vi får glädjas åt varandra istället.
Där har du en tredje källa till genuin och verklig glädje, att göra något för någon annan.
Den glädjen kan inte ens Schopenhauer plocka av mig.

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS