ANNONS

Birro: ”Det är mycket larm som tjuter överallt”

"Det här landet drivs också framåt av väldigt många dedikerade och helhjärtade människor, inte minst inom vården", skriver Marcus Birro. (Foto: TT / Montage)

”Mycket fungerar dåligt men Sverige drivs också framåt av väldigt många dedikerade och helhjärtade människor”, skriver Marcus Birro.

ANNONS
ANNONS

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Det är mycket larm som tjuter överallt. Två stora block tycks stå emot varandra. Som om det antingen är systemkollaps eller frid och fröjd. Men sanningen är väl som den alltid varit, klassbunden. Är du rik och framgångsrik behöver du inte uppleva systemkollapsen. Har du pengar och bor i bostadsrätt i Stockholms innerstad och fakturerar för en hundratusen spänn i månaden är det ju lätt att inte vara särskilt rädd. För rädslan bor inte där. Den är alltid någon annanstans. Därför har vi åsiktsghetton i det här landet. Folk som anser och tycker ”rätt” bor i områden som aldrig drabbas av det som drabbar alla andra.

Men skräcken kan förlama oss. Det är viktigt att livet, diskussionen, debatten och det offentliga samtalet får anta rimliga proportioner.

I helgen hamnade jag med sonen på en barnakut i Stockholm. Han hade haft hög feber väldigt länge så vi åkte upp och satte oss. Direkt kom en undersköterska fram och tog puls, kollade feber och kollade till honom. Sedan fick vi sätta oss i ett ombonat och fint väntrum. Där satt vi i en halvtimma innan en sköterska hämtade oss och ledde oss till ett undersökningsrum dit en läkare kom inom tjugo minuter. Jag märkte att han var stressad men han tog sig tid, pratade, lyssnade noga på min sons lungor och bestämde att en massa prover skulle tas. Sedan gick han själv iväg för att hämta en glass åt min son, trots att jag hörde hur de ropade efter honom.

Efter en liten stund kom en sköterska och tog prover och satte ett bedövningsplåster på min son och efter 30 minuter kom hon och tog blodprover. Nålen kändes inte eftersom han haft plåster. Sedan gick vi och tog en fika innan provsvaren kom och när läkaren träffade oss igen bad han om ursäkt för att vi fått vänta en halvtimme extra.

Efter sammanlagt fyra timmar tog vi bussen hem igen.

Jag vet att det inte alltid går till så här. Men det går till så här också. Alla vi mötte, från undersköterskor, tjejerna i kassan och receptionen, sjuksköterskan som tog prover, läkaren, de andra föräldrarna som var där med sina sjuka barn, alla deltog i en vacker och solidarisk glänta mitt i denna turbulenta tid vi lever i.

Jag var både rörd och tacksam över att det stora sjukhuset såg den lilla människan. Jag vet att det är deras jobb och det är ett jobb som vi andra helst vill ha så lite som möjligt med att göra, men när vi väl behöver dem så önskar jag alla att de får möta samma änglar och hjältar som jag och min son fick möta på Södersjukhusets barnakut.

Sverige är ett djupt sårat och splittrat land. Mycket fungerar dåligt. Många är snabba på att beskriva när det går fel och blir tokigt. Men det här landet drivs också framåt av väldigt många dedikerade och helhjärtade människor, inte minst inom vården. Ta dem aldrig för givna. Berätta för dem hur glad du är att de finns där. Le mot dem. Tacka dem. Det är det minsta de är värda.

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS