ANNONS
ANNONS

”Pannkaksförbudet en fara för din välfärd”

Desto mer man funderar på saken, desto mer inser man att det sista detta handlar om är pannkakor, skriver Dagens PS krönikör Johan Berntorp. (Foto: TT / Montage)

Det kan tyckas vara ganska bagatellartat. Malmös skolor har sedan i höstas förbjudit pannkakor i samband med måltider på skolan. Men desto mer man funderar på saken, desto mer inser man att det sista detta handlar om är pannkakor. Det handlar om din och min framtid, vårt välstånd och förståelsen för att våra olikheter är vår gemensamma styrka. Knappast en bagatell alltså.

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte Dagens PS.

I skolans värld ska alla erbjudas likvärdig mat. I Malmö innebär detta att om man inte kan servera pannkakor till alla, så ska ingen äta pannkakor. Detta intill dess att man hittat någon som kan tillverka pannkakor med andra ingredienser än gängse accepterade sådana. Vem kan inte äta pannkakor då, undrar kanske någon? Primärt handlar det om laktosintolerans och de som på grund av allergi inte kan äta mjölkprodukter.

ANNONS
ANNONS

Anledningen till beslutet som kommunicerats i media är att det är synd om de som inte kan äta pannkakor.

Min spontana reaktion är varför man förbjuder alla att äta pannkakor för att ett fåtal inte kan tillgodogöra sig denna måltid. Det är ju skillnader på oss alla. Någon är stark, en annan svag, någon lång en annan kort. En ser dåligt och en annan ser bra. Vad jag förstår måste man ha bra syn för att få flyga professionellt. Till exempel att man är pilot för SAS eller flyger gripenplan i det militära. Ska vi, för att jag har nedsatt syn lägga ned flygvapnet och förvägra oss alla att resa?

Det är klart det är synd om ett barn som inte kan äta pannkakor som är så gott när alla andra får det, men är inte själva allergin långt värre? Den kan ju till exempel ge andnöd. Och visst det är synd om någon som drömmer om att flyga professionellt men som har dålig syn. Men varför ska den enskildes olycka drabba alla? Och hur synd är det egentligen om den drabbade i den isolerade frågan kring pannkakor och nedsatt syn?

Hälften av alla har ju glasögon och barnet och föräldrar får förhoppningsvis hjälp av det offentliga för mediciner och behandlingar med det riktiga problemet. Och det riktiga problemet är väl inte att man inte kan äta pannkaka utan själva allergin i sig. Det är inte farligt att avstå pannkakor, men allergin kan vara det. Det är ju potentiellt helt nödvändigt att avstå!

Det förefaller finnas någon form av önskan att likrikta det mesta i detta landet, att vi alla ska ha samma förmågor och att allt ska vara så oerhört rättvist. Problemet med detta förhållningssätt är att det underminerar själva fundamentet för välstånd och välfärd.

Om du är bra på att baka bröd, men inte kan tillverka smör och jag har motsatta kompetenser kan vi handla med varandra och skapa en bättre situation för oss båda. Det bygger välstånd, men förutsättningen för välstånd är att vi är olika, har olika förutsättningar och olika intressen. Vi har styrkor och svagheter. Det är när vi med våra styrkor hjälper andra med deras svagheter och vice versa som välstånd skapas.

Nu handlar detta om Malmös skolor, vilket i sig i dagsläget inte kommer ha någon större effekt på någonting men det är signalen i agerandet som är poängen. I vår gemensamma välfärd råder rimlig politisk konsensus kring till exempel gemensam sjukvård, försvar och rättsväsende. Hur tycker ni det fungerar? Vi har i princip inget försvar, sjukvården har klara problem med att klara av en oacceptabelt lång vårdgaranti på 90 dagar och det råder samstämmighet kring att i varje fall den upplevda otryggheten i landet ökar, sannolikt gäller detta även faktiskt trygghet.

En delförklaring till att ett totalt skattetryck på cirka 65 procent av folks totala lönekostnad inte räcker till att upprätthålla en acceptabel nivå på grundläggande välfärdstjänster är att vi lägger sjukligt mycket resurser på meningslösheter. Till att jämna ut förutsättningar som egentligen skulle kunna vara grogrund för rikedom, kreativitet och innovationer. Att vi helt enkelt inte vet var vi ska dra gränsen för det offentligas ansvar. Och det offentligas förmåga att skapa välstånd är begränsad till ett fåtal områden för minst 1.000 skattemiljarder sedan. Det behöver dock inte nödvändigtvis vara vid den gränsen ansvaret ska dras.

Vad som verkar vara en till synes god handling i en socialistisk själ är det långt ifrån alltid, den kan till och med få riktigt negativa konsekvenser. Titta på Sovjetunionen, Venezuela och Cuba – exempel på kul ställen där alla skulle vara lika. Det blev liksom pannkaka av alltihop och det blev väldigt synd om alla.

ANNONS
I denna artikel


ANNONS

ANNONS