Om man skådar den bistra verkligheten i vitögat så är sanningen snarare den att Kristdemokraterna är ett värdelöst parti i riksdagen. Partiledningen måste bytas ut.

Jakob E:son Söderbaum Kristdemokraterna ter sig idag som ett ganska osympatiskt parti med kontroversiella åsikter. KD:s riksting (alltså partistämma) har beslutat sig vara för tvångssterilisering – av personer som genomgår könsbyte. Dessutom är ju KD emot homoäktenskap, emot homoadoptioner, de ogillar Pride-paraden, och innerst inne är de emot abort.

Underlivsfrågor är överhuvudtaget en grundläggande del av KD:s profil. Alltså den egentliga profilen, till skillnad från den mysprofil som partiet själva vill sätta med företrädare i slipovers som på lite lagom nedtonat frireligiöst manér vill tala om barn och ungdomar med väljarna.

I övrigt vill KD förbjuda snus, förbjuda dagis, tillåta religiösa friskolor där evolutionsläran ifrågasätts, tvinga vanliga medborgare att som en del av vardagslivet vara beredda att närsomhelst utsätta sig själva för gatuvåld…

Dessutom är det mycket partitoppen säger som de inte sedan st år för, t.ex. att man inte är något förbudsparti, att bensinskatten skulle sänkas och att fastighetsskatten skulle avskaffas om KD kom till makten. Rösta på KD för att de är snälla och goa att hålla i handen när mörkret tätnar? Host host, jag tror jag fick halsfluss…

Denna bild av KD är ganska utbredd, och omfattas såväl av den större andelen journalister, alla mer eller mindre socialliberalt lagda och för den delen de väljare som lättare tar till sig av etablissemangets syn på avvikarna än av avvikarnas egen argumentation. Och beskrivningen är inte heller felaktig, även om den är tillspetsad.

Jag har själv varit med i partiet, men sedermera sällat mig till dem som lämnat i protest. Ett av KD:s många problem är att man har självbilden att man är ett snällt och mysigt parti, långt ifrån Vänsterpartiets dundrande demagoger och Moderaternas kalla individualister.

KD är livrädda för att uppfattas som kontroversiella, när man ju vill vara ”ett parti för alla” på samma sätt som den kristna läran menar sig vara till för alla människor. Därför – framför allt därför – vill KD:s partitopp sedan Göran Hägglund tog över ordförandeklubban släta över de sidor av partiet som sticker ut och sticker i ögonen på andra, och efter den gångna helgen täcka över allt det där kontroversiella med att KD fr.o.m. nu alltså vill vara ett parti för barn och ungdomar.

Detta är, milt uttryckt, verkligen inte alls de ”nya friska tag” som partiet är i så skriande behov av. Både omgivningen och partimedlemmarna själva lär uppfatta detta som ”business as usual”.

Att ha eller inte ha en idégrund
Ett annat problem i KD:s sätt att fungera låter sig väl illustreras i detta att man trots allt nu vid 2011 års riksting har fastslagit att personer som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras. Partiet lyckas följaktligen inte undgå att anta kontroversiella ståndpunkter, hur okontroversiella och hyggliga man än vill framstå i alla andras (särskilt de som aldrig för sitt liv skulle rösta på KD) ögon.

Men även om man skulle lyckas släta över detta på något vis, på samma sätt som partitoppen gör allt den kan för att släta över allt som kan verka kontroversiellt med partiet, så är det därigenom bara sjukdomens symptom man behandlar. Den stora sjukdomen, som partiet saknar insikt om, är att partiet sedan ett bra tag tillbaka totalt saknar en ideologisk grund för sin sakpolitik.

Det är otroligt, och pendlar mellan komedi och tragik, när man hör KD:s företrädare upprepa det eviga mantrat om att de är det enda ”värdeorienterade” partiet i Riksdagen. Det är just här som skon klämmer allra mest för KD. I ljuset av att all annan form av tvångssterilisering är avskaffad ter ju sig KD:s ståndpunkt onekligen hemsk, och partiet hamnar nu i en situation där de lär dra på sig nedgörande kritik för lång tid framöver.

Saken är dock den när det gäller politik att i ljuset av en tydligare ideologisk grund hade det sannolikt varit en annan sak. Då hade denna ståndpunkt nämligen varit en del av ett mycket större åsiktspaket där just detta hade kunnat framstå som en både logisk och framför allt argumenterbar ståndpunkt.

Så är nu absolut inte fallet, och ståndpunkten om tvångssterilisering av personer som genomgår könsbyte blir därmed ytterligare en spik i foten för KD istället för att frågan intar den mycket lilla plats i en större helhet som den egentligen är berättigad.

För på samma sätt som ett eventuellt burka-förbud (Folkpartiet har drivit denna fråga) berör få individer, berör tvångssterilisering av personer som bytt kön förmodligen inte ens alla inom det fåtal so m genomgår könsbyte. Ett manligt könsorgan kan ju t.ex. knappast göras om till att likna ett kvinnligt utan att det går ut över spermaproduktionen.

Det ideologiska inbördeskriget
KD har under flera år befunnit sig i ett ideologiskt inbördeskrig till följd av det principprogram partiet antog 2001, där dörren öppnades på vid gavel för konservatismen.

Under detta inbördeskrig har konservatismens motståndare inom partiet t.o.m. föreslagit att principprogrammet görs om i grunden för att till slut bli av med de hemska konservativa som vill göra KD till någonting mycket större än att enbart vara representanter för vissa frireligiösa grupper.

Risken är ju faktiskt uppenbar att man inte blir ett parti för alla om man tar ställning för en av de tre huvudideologierna liberalism, konservatism eller liberalism. Risken är ju också stor att man uppfattas som ännu mer kontroversiell om man tar ställning för konservatismen när det svenska etablissemanget är framför allt liberalt och socialistiskt.

Med anledning av detta har också andra grupper i partiet dragit mycket åt det röd gröna hållet och en del åt det liberala hållet, och med dessas större popularitet hos media har det inte varit svårt för dem att ge en både splittrad och förvirrande bild av KD.

Det är i precis ett sådant läge som de små men desto kontroversiellare frågorna tar större plats – och galna idéer som t.ex. att KD ska vara med i Pride (utspelet här, förklaring till det galna med det här) framstår som ett självklart steg att ta eftersom i stort sett ingen människa eller organisation klarar av att driva ståndpunkter som de inte kan backa upp med en bra och logisk argumentation.

Saken är den att alla de ståndpunkter som särskiljer KD från andra partier och ger dem ett existensberättigande i debatten och för den delen riksdagen, kommer att gå samma väg till mötes. Utanför politikens mittfåra måste man ha en klar ideologi om man ska kunna överleva – man måste kunna sätta sin egen bild av verkligheten för att kunna verka någorlunda oberoende av hur etablissemanget sätter sin verklighetsbild.

Och redan namnet ”kristdemokraterna” gör det omöjligt för detta parti att någonsin kunna inta en plats hos det egentliga etablissemanget i ett så sekulariserat och sexualiserat land som Sverige.

Trängande behov av ny partiledning
KD är sannerligen inte ”riksdagens enda värdeorienterade parti”. Vänsterpartiet kan möjligen göra anspråk på denna beteckning, och det är för all del inget bra betyg på svensk borgerlighet. Om man skådar den bistra verkligheten i vitögat så är sanningen snarare den att KD är ett värdelöst parti i riksdagen.

Deras enda funktion efter 2006 har varit att garantera att Alliansen vinner valen. Efter helgens riksting ser jag ingenting som skulle tyda på att nuvarande KD-ledning, som än en gång har återvalts, besitter förmågan att få upp partiet på banan igen.

De har suttit alldeles för länge, och de har uppenbarligen sedan länge gett allt de har. KD-ledningen måste bytas ut vid partiets extrainsatta riksting om ett halvår. Om 28-årige Gustaf Fridolin platsar som nytt språkrör för Miljöpartiet borde den 28-årige och minst lika kvalificerade Charlie Weimers platsa i KD:s absoluta topp.

Genom Weimers lika idémässigt välutvecklade som faktamässigt välunderbyggda glasögon skulle KD dels sätta färg på den annars väldigt gråa svenska samhällsdebatten. Dels sätta mer färg på det egna partiet genom att våga stå upp för principer och sakfrågor som en stor mängd (men förvisso inte alla) väljare sympatiserar med och som få politiker idag företräder.

Att ha Weimers i partitoppen skulle ovedersägligen skapa ett mycket större intresse för KD både inom media och hos väljarkåren. Weimers har just avgått som ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, och att inte föreslå honom inför partiets extra riksting om ett halvår vore tjänstefel. KDU:s medlemstidning har det talande namnet Ny Framtid – en ny framtid är precis vad KD nu behöver.