Förra språkröret menade under Engelsbergsseminariet att Miljöpartiet har konservativa drag som inte är helt väsensskilda från brittiske filosofen Roger Scrutons tes om oikofili, värnet om hembygden.
Blogg Det var en ovanlig och spännande kombination att låta miljöpartisten Maria Wetterstrand och konservative filosofen Roger Scruton medverka under samma pass om miljöaktivismens ideologi.
Wetterstrand menade i sitt föredrag att gröna rörelser tenderar att luta åt vänster när det gäller sociala frågor och skatter, men när det gäller entreprenörskap och individuellt ansvar har mer gemensamt med högern.
Ingenting bevisar att miljöfrågorna skulle vara vänster, även om många tror det, sa hon. Och pekade på att bevarande av naturen är en konservativ hållning.
Roger Scruton sa att omsorgen om miljön inte bara handlar om ”conservation”, bevarande av ekosystemet, utan också om att slå vakt om den egna hembygden. Något Scruton kallar oikofili, som står i motsats till oikofobi som vänstern präglas av. Oiko är ”hem” på grekiska. Oikofili är att älska sin hembygd, oikofobi är att avsky den egna kulturen.
Miljön värnas bäst lokalt menade Scruton och exemplifierade med att Norge har lyckats bevara sina fiskevatten eftersom man har en mer än hundraårig tradition som innebär att fiskebyarna värnar sina egna vatten och skyddar dem från utfiskning. Inga andra än lokala fiskare tillåts fiska här utan tillstånd. Motsatsen står EU för, som från Bryssel beslutar om fiskekvoter som innebär att ingen tar ansvar. När ingen känner att man äger fiskevattnen blir resultatet rovdrift.
Wetterstrand tog inte avstånd från denna analys och påpekade att Miljöpartiet slår vakt om lokalt självstyre.
I teorin, skulle jag vilja tillägga. Själv kom jag att tänka på hur Miljöpartiet i fråga om strandskydd står för en hård centralism där lokalbefolkningen inte ska få bestämma över hur strandnära mark värnas. Enligt Miljöpartiet ska det vara brottsligt att klippa gräset på den egna tomten om den är strandnära. Detta eftersom klippt gräs kan avhålla andra från att våga gå på stranden i enlighet med allemansrätten.
Det stör mig att Miljöpartiet kommer undan kritisk granskning. De får framställa sig som goda och kloka i olika sammanhang, men så fort man skrapar på ytan står Miljöpartiet för något annat. Strandskyddet är ett konkret exempel på att partiet inte ett dugg litar på människor ska skydda och värna sin egen hembygd. Det kan man bara göra från Stockholm och Bryssel.
Jag upplever MP ofta vara det parti som minst av alla tilltror människorna förmåga att fatta egna beslut. Ofta intar MP det mest förmyndaraktiga hållningen av alla partier.
Om detta borde vi tala mera.
Se mer om Engelsbergsseminariet: Demokratier håller ideologier i schack och Per Schlingmann: staten befriar.
