Ekoredaktionen rapporterar om att myndigheterna allt oftare möter medborgare som säger att de ska ta livet av sig om de inte får bifall i sitt ärende.

Blogg I gästkolumn i Värden idag skriver jag, Hur andefattiga är vi, egentligen?

En person som på myndighetsbesök framfört självmordshot säger till ekot: ”Jag hade tappat tilliten till alla myndigheter och människor.” Varifrån kommer denna benägenhet att lägga makten och ansvaret för det egna livet i myndigheters händer? Hur kan människor så till den milda grad ge upp och förvandla sig själva – frivilligt – till statens slavar? Livet har aldrig varit enklare att leva än nu. Alla tidigare generationer har haft betydligt större utmaningar och svårigheter att möta. Ändå är det nu som människor hotar ta sitt liv om inte staten löser deras problem.

Är inte de här frågorna viktiga och intressanta? För mig är det märkligt att vi så sällan, rättare sagt aldrig, diskuterar beteenden i det moderna samhället och vad de på ett djupare plan står för och beror på. Vi fastnar så lätt i att kräva rättigheter, men någonstans måste vi ju som individer ta hand om oss själva och inte bara räkna med att andra ska lösa våra problem.

Att alltid sätta sig i offerrollen kan inte vara nyttigt. Och framför allt är det inte i längden en framkomlig väg. Om alla genom historien haft det här beteendet hade vi fortfarande levt i grottor.

Jag menar inte att människor med svårigheter inte behöver hjälp, men i det moderna samhället handlar det enbart om individens rätt, aldrig om vilka skyldigheter och plikter vi har – gentemot oss själva, våra närmaste och mot den större gemenskapen som medborgare i ett demokratiskt samhälle.

Demokrati bygger på att medborgarna kan vara potenta och ansvarstagande beslutsfattare, inte stackars offer som inte kan ta vara på sitt eget liv utan hela tiden måste vägledas, styras och matas.