Mitt i valrörelsens slutskede står kända S-politiker i TV och diskuterar partiets problem. Och i debattartiklar ondgör sig tidigare toppnamn över att partiet möter motstånd från den "politiska makten". S tycker synd om sig själv.

Val 2010 Det är något märkligt som hänt med det förut så maktfullkomliga partiet. Partiledningen går till illa underbyggda attacker på de borgerliga, samtidigt som kända sossar kritiserar partiledaren öppet.

Norrköpings Tidningar frågar i ledare, Synd om Socialdemokraterna?

Socialdemokraterna var hur som helst mer eller mindre bedrövade över läget. Detta trots att flera av debattörerna själva flera gånger kritiserat partiet och partiledaren Mona Sahlin. Nu var det någon annans fel.

Tufft har det onekligen varit för oppositionen, men det är självförvållat. Spretigheten i budskapet och överorden i debatten straffar sig till sist.

Jag uppfattar det som att partiet är obekväm i sin helt nya roll som koalitionspartner med V och MP. Partiet kan inte längre spela på sina egna villkor, man måste hela tiden fråga Lars Ohly och gröna språkrör.

Det tar udden av kamplusten. Krånglar till det för partiet. Man är nu, helt enkelt, ett parti som alla andra.

Och den irritation partiföreträdarna känner har man kanaliserat i allt mer sanslösa påhopp på de borgerliga. Påhopp som väljarkåren inte finner trovärdiga. Mona Sahlin har blivit en Don Quijote som stormar mot inbillade fiendebilder.

Sådant stärker inte förtroendet för Socialdemokratin, tvärtom. Partiet upplevs inte som regeringsdugligt.

Och att nu börja tycka synd om sig själv gör knappast läget bättre.