I sin nya Palmebiografi skalar Henrik Berggren bort mycket av det idag riktigt kontroversiella i arvet från Palme. Idag ljuder hans budskap som en röst en bra bit ut på vänsterkanten.

Göran Greider Under de senaste åren har Olof Palme inte varit närvarande i den politiska debatten. Sedan han brutalt mördades på öppen gata en februarikväll 1986 har hans namn alltmer förvisats till konspirationsteoriernas och de håglösa och misskötta polisutredningarnas domäner.

En socialdemokrati som anpassat sig mer och mer till en marknadsliberal mittenposition har inte haft någon nytta av arvet från Palme, medan högern är kvar i ilskan över en överklassyngling som förrådde sin klass.

Moderaterna, som kallar sig nya men är gamla, anspelar gärna på arvet från Erlander. Men vid Palme går gränsen. Den mannen kan de inte ta i. Fastän det egentligen är konstigt: det som kallas erlanderepoken var lika mycket, kanske mer, Palmes epok. Det var i mycket den unge Palme som inspirerade den åldrade Erlander.

Trots tystnaden i politiken kring Palme, så har han återvänt i biografiernas värld. Historikern Kjell Östberg har givit ut två massiva böcker om honom, ekonomen Klas Eklund skrev om Palme i den statsministerbox som ett förlag gav ut i våras.

Nu kommer också ledarskribenten på DN och historikern Henrik Berggrens nästan 700-sidiga Palmebok, ”Underbara dagar framför oss” (Norstedts). Jag läser den inte, jag formligen forsar genom denna välskrivna biografi, som också ger en krönika över förra seklets Sverige.

I bokhandlarna lever Palme. Men inte i politiken.

När jag läser den senaste biografin förstår jag till slut varför: ty vad Berggren inte förmår hantera är den enorma sprängkraften i den ”demokratiska socialism” Palme stod för.

För Palme var framförallt den offentliga sektorn nyckeln till en bättre, mer jämlik framtid. Där sviktade han aldrig. Det är precis det som politiken idag inte kan acceptera, när det blivit okej att riskkapitalbolag suger vinster ur minsta vårdcentral.

För Henrik Berggren blir Palme den store moderniseraren av svenskt samhällsliv - teknikoptimisten, framstegsmannen, världspolitikern. Det är inget fel på den bilden, inte alls, men den stör mig ändå.

Henrik Berggren skalar därmed nämligen bort mycket av det idag riktigt kontroversiella i arvet från Olof Palme. Frågan är om inte de nya moderater, som numera ibland citerar Erlander, skulle kunna titta med mer nyfikna blickar på den Palme som Berggren ger oss. Men egendomligt blir det.

Ett av de centrala inslagen i Olof Palmes tänkande var just den ihärdiga kampen för offentlig sektor. Han levererade både moraliska och mer exakta ekonomiska skäl till det. I ett tal så sent som hösten 1985 säger Palme:

”Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset – dvs bara genom en stark samhällelig sektor. Därför att den ger människorna möjlighet att påverka den enbart i kraft av att de är medborgare. Oberoende av vilka ekonomiska resurser de besitter!”

Idag ljuder detta som en röst en bra bit ut på vänsterkanten.

Henrik Berggrens biografi är den mest fullödiga som hittills utkommit och den bör läsas av alla intresserade. Men jag kommer inte ifrån intrycket av att författaren placerar politikern Palme på en i det närmaste socialliberal spelplan.

Det märkligaste med Palme var hans förmåga att i formuleringar lyfta fram en världsbild som gjorde dem som lyssnade litet större, så att de överskred den egna lilla ego-horisonten. Detta vill borgerligheten idag förstås inte alls höra talas om, medan de rödgröna som vill det, har svårt att finna själva formuleringarna för det.

Det röda och det gröna, det jämlika och det ekologiska: Det är ju orden som kan slå en horisont omkring oss. Men det måste formuleras.

Palme kan inte återkallas. Men hans insikt om de politiska formuleringarnas förlösande kraft förblir giltig. Att Mona Sahlin tog det modiga steget att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet var ett steg i rätt riktning - även om den centrala uppgiften återstår att formulera en sammanhängande socialdemokratisk bild av världen där det röda och det gröna hänger ihop.

Att Olof Palme dimper ner så här de sista febriga veckorna av en valrörelse inger trots allt ett visst hopp. Det finns en oerhörd rikedom i arbetarrörelsens idéarv. Man kan bara hoppas att det kan bidra till att valresultatet blir det önskade.

Göran Greider är samhällsdebattör, författare, poet och chefredaktör för tidningen Dala Demokraten.