Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet i Kalmar, skriver i Borås Tidning att den censur som konstvärlden ägnar sig åt i fallet Lars Vilks bygger på en god portion hyckleri.

Blogg Med anledning att Vilks igår höll föreläsning om konst och yttrandefrihet på Kalmar konstmuseum skriver Per Bauhn, Lars Vilks och konstvärldens självcensur:

"I fallet Vilks var det i stället konstvärldens självcensur som hindrade honom att visa sina profetteckningar. Detta är förvisso intressant, inte minst mot bakgrund av hur denna konstvärld annars hyllar provokationen som närmast ett självändamål. Man talar gärna om att inte stryka konventionerna medhårs, om att värja sig mot inställsamhet, och om vikten av att "stöka till i finrummet".

Hade Vilks valt att gestalta påven eller den amerikanske presidenten Bush som rondellhund, så hade han säkert fortfarande haft konstvärldens sympati. Men drift med Muhammed och islam? Det är att vara kontroversiell på fel sätt.

[Vilks] utmanar islamister som hävdar en rätt att straffa den som utmanar denna tro. Hade det inte varit för att människor faktiskt mördas av islamister (som den holländske regissören Theo van Gogh), utsätts för mordförsök (den danske tecknaren Kurt Westergaard), eller tvingas gå under jorden efter dödshot (författarna Salman Rushdie och Ayaan Hirsi Ali), så hade Vilks teckningar varit obegripliga. Vad Vilks pläderar för med sin konst är den enkla och rimliga tanken att i en demokrati, baserad på individens rätt till frihet, måste den enes religiösa tro kunna samexistera med den andres förnekande av alla helighetsanspråk."

Det är helt centralt att man förstår bevekelsegrunderna för konstnärers provokation, istället för att slentrianmässigt hävda att fel grupp blivit utmanad.