SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (XX): Förste högerledaren sedan 1920-talet blev statsminister 1991, efter Berlinmurens fall. Bildt är idag den som tillhört Sveriges högsta politiska skikt längre än någon annan, Erlander inräknad.
Litteratur Carl Bildt blev som 23-åring handsekreterare åt partiledaren Gösta Bohman inför valet 1973. Sedan dess har han funnits i toppolitiken i 37 år, och är still gong strong. Just nu som utrikesminister. Det kan jämföras med Tage Erlander som blev statssekreterare 1939 och avgick som statsminister 30 år senare. Palme blev sekreterare hos Erlander 1953 och mördades 33 år senare.
Statsvetaren Tommy Möller har skrivit biografin om Carl Bildt (f. 1949) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers). Det har inte varit någon enkel uppgift.
Möller konstaterar att Bildt tidigt fick kritik för att vara alltför intellektuell, att ha en alltför akademisk framtoning för att kunna bli partiledare. Sådana personer upplevs lätt som distanserade och arroganta, hette det i moderaterna inför partiledarvalet 1986, då Bildt var 37 år.
Folkkär har han väl inte blivit, men ingen politiker kan nog uppvisa så höga förtroendesiffror under så lång tid som Bildt. På ett märkvärdigt sätt har svenska folket tagit Bildts arrogans till sina hjärtan. Man gillar att någon mästrar med journalister och inte finner sig i den dramaturgi som massmedierna bestämt.
Jag tycker Carl Bildt är svårare att förstå än andra statsministrar. Vad är hans drivkraft? Jag tycker inte att Möller lyckas att finna något svar på den frågan. Däremot sammanfattar han väl Bildts insats som statsminister. Bildts regering genomförde fler reformer än någon annan regering dittills.
”På kort tid fullföljdes vad som lovats i regeringsdeklarationen: avregleringar, skattelättnader och regelförenklingar, sänkt förmögenhets- och kapitalskatt, sänkt skatt på reavinst, avskaffande av Lex Pysslingen så att barnomsorg kunde bedrivas privat.”
Sedan kom krisen. Det olyckliga kronförsvaret 1992, men också insatser för att rädda bankerna som senare kommit att utgöra modell för hela världen. De miljarder som den gången pumpades in i bankerna är idag återbetalda till staten och skattebetalarna.
Möller skriver: ”Bildts ledaregenskaper under regeringsåren har lovordats. De yttre omständigheterna var besvärliga: finanskris och en djupgående lågkonjunktursvacka. Det rådde parlamentarisk osäkerhet [Ny demokrati var vågmästare] och intern osämja i regeringen i flera sakfrågor. Nationella trauman inträffade: lasermannen härjade och Estonia förliste. Allt detta ställde utomordentligt hårda krav på landets högste politiske ledare. Bildt klarade av dem och han lyckades hålla ihop regeringen. [Därtill] lyckades hans eget parti att i valet 1994 hålla ställningarna. Det var första gången under enkammarriksdagen som ett regeringsparti kunde glädjas åt ett förstärkt väljarstöd.”
Men vem är Carl Bildt? Jag får inget grepp om honom. Möller nämner bara i förbigående de insatser Bildt gjorde för att få de rysk/sovjetiska trupperna att dra sig bort från Baltikum, och därmed för Sverige vinna de största säkerhetspolitiska framgångarna sedan andra världskriget. Ryssarna tvingades bort från Östersjön.
Jag har i tidigare sommarserie sammanställt händelseförloppet och blev förundrad över vilka stora politiska risker Carl Bildt tog under sina resor till de baltiska länderna, och i sina påtryckningar mot USA:s president Bill Clinton och Rysslands president Boris Jeltsin. Här var han i sitt esse – rak, tydlig och statsmannamässig. Bildts insatser här, som också innefattade Sveriges övergång från neutralitet till alliansfrihet, är rent ut sagt beundransvärda.
Det står i stor kontrast till de lama, och enligt min mening skadliga, uttalanden som han i år i egenskap av utrikesminister gjort i syfte att släta över den iranska regimens brott mot mänskliga fri- och rättigheter.
Varför är han inte lika tuff mot Iran som han var mot Ryssland? I båda fallen handlar det om att rädda värnlösa befolkningar från brutala strukturer. Ryssland är knappast lättare att tas med än Iran. Men ändå kryper Bildt för Iran. Helt obegripligt.
Det här visar väl att det egentligen är omöjligt att skriva en biografi om en fortfarande aktiv politiker.
