Välfärdsföretag? I debatten om ”vinster i vården” eller i friskolan talas det numera gärna om ”välfärdsföretag”. När jag hör ordet tänker jag att man inte kan klaga på marknadsliberalernas innovativa språkförmåga.

Göran Greider Frågan om vinst i vård, skolor och andra tidigare offentligt producerade välfärdsområden framställs som enbart en stilla fråga om ökad effektivitet som i sista hand ska gynna brukarna.

Att Maud Olofsson enbart förmår se det som en fråga om enskilt företagande förvånar inte: hon gläder sig åt att ivriga bävrar börjar tugga i den offentliga sektorns hårda virke. Att en socialdemokrat som Widar Andersson tycker detsamma och inte orkar lyfta blicken ett enda snäpp är inte heller förvånande - men fantastiskt tråkigt.

Jag menar att det finns ett längre och mer klargörande perspektiv att anlägga på frågan om vinst i vården, skolan eller andra liknande verksamheter. Ett bra datum att utgå från är då natten till den fjortonde september 2008.

Det var då Lehman Brothers ställde in sina betalningar och över en enda natt orsakade hjärtstillestånd i världsekonomin. De akuta återupplivningsinsatserna kostade skattebetalarna ofattbara summor och den eftervård som fortfarande pågår har också den betydande kostnader.

Men krisen 2008 var bara en i en lång rad av finansiella härdsmältor i den globaliserade ekonomin. Sedan sjuttiotalets början har det inträffat långt över hundra allvarliga bank-, finans - och valutakriser. Vi kan vara säkra på att finanskraschen hösten 2008 inte var den sista vi kommer att få uppleva. Vi lever i en era av finansiellt driven kapitalism. Den finansiella sektorn växte okontrollerat och rekordartat under årtionden - och den gjorde det därför att det var inom denna som vinster kunde göras nog snabbt. I västvärldens realekonomi var det svårare.

För att uttrycka det med Marx: Profitkvoten faller i industri- och varuproduktion och kapitalet söker sig till nya jaktmarker. Ett system drar i trådarna och en Anders Borg, en Mats Odell, en Maud Olofsson och - allra sist - en Widar Andersson sprattlar till och levererar den legitimerande retoriken. 

Under några höstmånader 2008 plockade Alliansregeringen, med Anders Borg i spetsen, moraliska poänger genom att hårt angripa bankernas bristande moral när det gäller hanteringen av våra samlade sparmedel. Denna moraliska kritik av den finansiella kapitalismens avigsidor bidrog till att vända negativa opinionssiffror till positiva. Väljarna fick en känsla av att finansministern hade både moral och en känsla för det allmänna bästa.

De pågående privatiseringarna av tidigare offentliga verksamheter innebär emellertid i praktiken ingenting annat än att än större delar av ekonomin underställs den finansiella ekonomins inflytande, diktat - och väldiga risker. Det är förstås inte så att företagsledare och kapitalägare plötsligt blivit mer humanistiska och sociala och därför intresserade av att driva vård, omsorg och skola.

Vad vi bevittnar är en ökande svårighet för kapitalägare och inte minst riskkapitalister att hitta lönsamma investeringsobjekt i den reala ekonomin, varuproduktionen. Överskottskapitalet söker sig nya verksamheter - och när fältet öppnas inom vård, skola och omsorg släpps detta kapital ut på friskt grönbete: Här finns skattepengar att hämta, ja här kan kapitalet direkt seriekopplas med statsapparatens enorma skattekraft.

Vänsterpartiets nyligen gjorda undersökning av skolmarknaden, som visar att flera hundra miljoner kammas hem som vinster av aktiebolag, avslöjar tyvärr bara en del av sanningen (DN Debatt 8 augusti). Bolagen söker och gör vinster också inom andra områden, inte minst omsorgen och vården. Fem stora koncerner, vanligtvis kontrollerade av olika riskkapitalbolag, gör idag stora vinster inom vården.
Svenska skattebetalares pengar hamnar, via vinster i dessa så kallade välfärdsföretag, på utländska banker eller börser. Därmed späds den finansiella ekonomin på ytterligare.

När kapitalet och riskkapitalet nu sakta men säkert är på väg att omsluta även tidigare offentliga sektorer innebär det att de politiker som öppnat för detta spelar med både våra gemensamma skattepengar och med den samhälleliga säkerheten. Vad sker vid en ny finanskris om fem eller sju år? En sådan kris kan få än större effekter då än 2008.

För mig är det en gåta att det i ett och samma marknadsliberala huvud går att kritisera finanskapitalismens kortsiktighet - och samtidigt förorda att samma finanskapitalism tillåts annektera än större samhällsytor. Varför är det inte åtminstone ett intellektuellt problem för en Göran Hägglund, en Maud Olofsson eller en Anders Borg? Svar: För att de har en världsbild där denna koppling helt enkelt inte kan genomföras. Den ena handen vet icke vad den andra gör. Sverige är idag i dessa avseenden ett närapå extremt land. I de flesta andra länder accepteras inte en så oproblematisk syn på vinster i välfärden.

Huvudargumentet mot vinster i välfärden blir, för den som vågar stirra verkligheten i vitögat - dvs den finansiella era som är vår - att detta växande fenomen lägger alltmer av vår gemensamma framtid i händerna på en finansiell kapitalism som det senaste kvartsseklet orsakat mängder av kriser.
Naturligtvis finns det en rad andra argument mot vinster i vården eller idén om välfärdsföretag. Att driva en marknad är inte kostnadsfritt. Transaktionskostnaderna är betydande, i form av reklam och marknadsföring och det är resurser som tas från verksamhetens syften. Ju mer marknaden breder ut sig i välfärden, desto hårdare blir trycket på att införa större avgifter, som alltid missgynnar folk med sämre ekonomi.

Särskilt inom vården riskeras dessutom alltid veritabla kostnadsexplosioner, eftersom det där är läkaren som är den verklige konsumenten, inte den sjuke, ty läkaren avgör vilken sjukvård som ska konsumeras av patienten. Om läkaren är anställd i en verksamhet där vinst är ett avgörande mål, ja då hotar den övervård av välbeställda patienter som är ett känt fenomen i USA.

Välfärdsföretag? Det är sådana ord som vi får räkna med i den finansiella kapitalismens era.

I den kanske inte alltför avlägsna framtid där välfärdsföretagen växt och expanderat och nästa finansiella kris inträffar, ja då ska det bli spännande att höra om Anders Borgs kritik av oansvariga kapitalförvaltare fortfarande fungerar. Det är politiker av hans typ som levererat just det finanskapitalismen vill ha: nya jaktmarker. Och kanske kommer självaste Maud Olofsson en dag att stå inför förödelsen när de ivriga bävrarna fått fallna träd att blockera vägarna.

Göran Greider är samhällsdebattör, författare, poet och chefredaktör för tidningen Dala Demokraten.