Tolv forskare har i ny SNS-bok analyserat det svenska ordförandeskapet hösten 2009. Under förmiddagens seminarium saknade jag tydliga kriterier för att göra en rättvisande bedömning.

Blogg Under seminariet på Medelhavsmuseét i Stockholm idag, blev det tydligt hur svårt det är att utvärdera ett uppdrag som är så beroende av andra aktörer.

När SNS presenterade den nya boken I Europas tjänst var forskarna noga med att påpeka att de varken kan eller vill använda ordet "betygsätta". För det går inte.

Allt beror på hur olika aktörer uppfattar ordförandeskapet och vad man tror att en ordförande i EU kan åstadkomma på sex månader.

I det inledande kapitlet om klimatförhandlingarna skrivs att den rödgröna oppositionen var kritiska mot att regeringen inte lyckades få Kina och USA att skriva på svenska klimatkrav. Men hur realistiskt är det? Och hade man inte från detta håll kritiserat den borgerliga regeringen hur väl man än lyckats? Man borde kunnat nå längre, hade det med säkerhet hetat från Wetterstrand och Sahlin.

Med sådana betygsättare var betyget icke godkänt klart redan innan ordförandeskapet startade.

Europakorren Rolf Gustavsson, som var moderator, påpekade att Göran Persson inför ordförandeskapet 2001 förde bort vissa frågor från dagordningen därför att han visste att de skulle bli svåra.

Att spela ner förväntningarna är ju vid en flytande utvärdering bästa sättet att få högsta betyg. Om man inte föresätter sig att göra något, kan man ju få högsta betyg genom att lyckas med att inte företa sig något.

Nu kunde inte Alliansregeringen flytta på klimatmötet i Köpenhamn, som dessutom inte var ett EU-möte utan ett globalt möte anordnat av FN. Klimatet kom att stå i fokus för den europeiska politiska diskussionen. Och under FN-mötet gick Kina och USA runt EU:s krav genom att förhandla med varandra istället för med EU. Vad kunde Fredrik Reinfeldt göra åt det? Ingenting.

Att likt socialdemokratiska åhörare på SNS-seminariet belasta regeringen för kalabaliken i Köpenhamn är ju rent trams.

I boken finns en sammanfattning av det svenska ordförandeskapet som lyder så här:

"Den i hög grad samstämmiga bild som de svenska och utländska tidningarna i analysen gav uttryck för var ett ordförandeskap utan några större överraskningar. Insatserna inom klimatområdet var de som sågs mest negativt. [...] Över lag skildrades dock de grusade förhoppningarna om ett avtal som ett resultat av faktorer utanför Sveriges kontroll. Sverige kasserade hem beröm för sitt agerande inom finans- och ekonomiområdet och lyckades få Lissabonfördraget i hamn.

Betyget för funktionen som medlare blev gott och berodde bl a på Reinfeldts tysta men ihärdiga diplomati i arbetet med att tillsätta de nya EU-toppjobben."

Financial Times citeras: "Sverige höll ett professionellt och välbalanserat ordförandeskap, enligt EU-tjänstemän och diplomater".

Själv bekräftar dessa uppenbara svårigheter med att utvärdera vad någon gjort, eftersom allt sker i en mängd informella samtal och relationer där ingen vet vem som bestämmer, att EU i sin nuvarande organisation är djupt odemokratisk. Europas väljare kan inte ställa någon till ansvar, och därmed varken ge nytt förtroende eller välja in ett nytt ledarskap. Alla sitter kvar oavsett vad folk tycker.

Och forskare kan ägna mycken energi åt EU, men de kan ändå inte kartlägga var den egentliga makten finns och hur den agerar.

En obehaglig fråga smyger sig på – vad skiljer EU i de två sist nämnda avseendena från en diktatur?