SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (XIX): Gråare än Ingvar Carlsson har få statsministrar varit. Men han visade prov på statsmannakonst när Sverige ansökte om EG-medlemskap.

Litteratur För mig har Ingvar Carlsson, som var statsminister 1985-91 och 1994-96, varit en av de gråaste politiker Sverige haft. I och för sig trygg och stabil, men så oerhört tråkig.

Något ändras den bilden av europakorrespondenten Rolf Gustavsson i en intressant kortbiografi över Ingvar Carlsson (f. 1934) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).

Rolf Gustavsson var ett bra val av biograf, eftersom Ingvar Carlssons största insats var just att lägga fram Sveriges ansökan om medlemskap i europeiska gemenskapen. Men typiskt nog skedde det på ett sätt som gjorde att medierna betraktade det som en fotnot, som något som inte hade historiska effekter.

Det blev inte ens rubriker när beskedet kom. Medierna skrev istället om försämrade villkor i sjukförsäkringen. Skälet var att beskedet om att Sverige skulle ansöka om EG-medlemskap kom som en punkt bland många andra i ett krispaket som presenterades av finansminister Allan Larsson 26 oktober 1990.

Ingvar Carlsson är idag självkritisk när Rolf Gustavsson intervjuat honom: ”Det misstag jag gjorde var att jag inte fullföljde tanken och tog över presentationen av paketet.”

Ett av många exempel på att svenska politiker har märkligt svårt att diskutera Europa på ett avslappnat och analytiskt vis. Antingen tiger man, eller så blir det ett larvigt okritiskt hyllande av unionen. EU har ju förtjänster och brister som alla andra institutioner.

Men när boken visar beslutsprocessen fram till att Sverige ändå tog steget, framskymtar Ingvar Carlsson som en potent beslutsfattare. Även om det innebar att delvis lura den egna rörelsen. Här några historiska datum:

15-20 sept 1990: Ingvar Carlsson ville ”till varje pris förhindra ett nej till EG-medlemskap” vid socialdemokratins kongress. En motion yrkade att EG-medlemskap skulle uteslutas. Partistyrelsen hade svarat att medlemskap inte var målet ”nu”. Debatt uteblev. Carlsson hade fria händer.

Okt 1990: Utrikesutskottets ordförande Stig Alemyr (S) frågade Carlsson hur han skulle svara på de borgerliga riksdagsmotionerna om medlemsansökan. Carlsson ville att S-regeringen tog initiativet, ”för vår plattform för EG-politik kunde inte bestå av borgerliga motioner”.

10 okt 1990: Utrikesminister Sten Andersson (S) säger i riksdagen att det var "oklokt och fel att nu ta upp frågan om EG-medlemskap”. Utåt ligger politiken fast.

21 okt 1990: Regeringen behöver vidta tuffa ekonomiska åtgärder eftersom ekonomin är i kris. När Carlsson diskuterar med finansminister Allan Larsson om vad ett krispaket ska innehålla, frågar Carlsson om inte Europafrågan borde vara med. Larsson ”tyckte det var jättebra.”

25 okt 1990: Som europakorrespondent får Rolf Gustavsson nys om att EG-ansökan ingår i morgondagens krispaket från regeringen. Sten Andersson kommenterar: ”Helt fel”.

26 okt 1990: Först denna morgon får hela regeringen veta att besked om ansökan om EG-medlemskap finns i krispaketet som ska presenteras samma dag. Sten Andersson kippade efter andan, utrikeshandelsminister Anita Gradin blev våldsamt upprörd över att hon inte varit informerad.

26 okt 1990: På eftermiddagen meddelar finansministern om nedskärningar i sjukförsäkringen och att regeringen vill ha ett riksdagsbeslut om ”Sveriges ambition att bli medlem i EG”. Finlands president blir överrumplad och enligt Gustavsson lever denna surdeg kvar i relationerna mellan Sverige och Finland.

22 nov 1990: Utrikesutskottet ställer sig bakom att regeringen ska utarbeta formell ansökan.

12 dec 1990: Riksdagen antar utskottets förslag.

1 juli 1991: Ingvar Carlsson överlämnar Sveriges ansökan om medlemskap i Bryssel.

13 nov 1994: Svenska folket godtar medlemskap i en folkomröstning.

1 jan 1995: Sverige blir medlem i Europeiska unionen.

Här framgår hur Ingvar Carlsson mörkar för sin partikongress och kör över många av sina ministrar för att komma till beslut.

Ur ett partiinternt perspektiv är det ett föga demokratiskt agerande. Det är ju ett närmast diktatoriskt beteende ur partiets synvinkel.

Men här agerar Ingvar Carlsson utifrån sin roll som Sveriges statsminister. Ekonomin var i kris. Ett besked om att medlemskap skulle eftersträvas skapade bättre förutsättningar för ekonomin. Det var ju också något som Carlsson själv ville se.

Demokrati är inte alls det en del tror, att allt ska förankras hos alla i förväg.

Demokrati ger utrymme för ledarskap. Den som är vald till statsminister måste kunna fatta egna beslut om vad som är bäst för landet. Och agera för att uppnå de för landet positiva resultaten. Särskilt då opinionen är splittrad och ”lyssnande” är detsamma som handlingsförlamning.

Demokrati i dessa skarpa lägen är att folket i kommande val kan ta ställning till om makthavarna ska få förnyat förtroende eller om de ska kastas ut.

Nu röstades Ingvar Carlsson bort i valet 1991, men det berodde mer på den allmänna situation som lett till medlemskapsansökan än på själva ansökan.

Tidigare samma år som Carlsson bestämde sig för medlemsansökan, hade han avgått då riksdagen röstat ner ett tidigare krispaket med lönestopp, prisstopp mm. Men eftersom vänstersidan hade majoritet efterträdde han sig själv sedan krispaketet lindrats.

Ingvar Carlsson visade i Europafrågan statsmannaskap, men utåt inför den större allmänheten framstår han mest som en grå statstjänsteman. Och inte ens han själv hade ju någon ambition att bli statsminister. Hans öde var att verka som Olof Palmes skugga, och när Palme mördats fick skuggan ta över.

Ingvar Carlsson är nog urtypen för svensk politik. Lågmäld, detaljfokuserad, föga retorisk. Grå, grå, grå.