På seminarium hos Timbro i dag illustrerades diskussionen om jämlikhet på ett synnerligen avslöjande vis. Kritiken mot den inom vänstern så populära boken Jämställdhetsanden var slående.

Blogg I 2009 års akademiska kioskvältare Jämlikhetsanden menade Richard Wilkinson och Kate Pickett att det finns klara samband mellan ojämlikhet och de flesta samhällsproblem. Boken hyllades i Sverige för sina ”forskningsunderbyggda argument”, för ”akademisk nit och redbarhet” och för ”övertygande och välargumenterade förslag”.

Det nya i boken var att de två forskarna använder en rad diagram för att bevisa att större jämlikhet i utfall alltid är bäst. Därmed skulle det alltså utöver de ideologiska skälen för jämlikhet i utfall också finnas vetenskapliga bevis för att socialismen har rätt.

Nu kommer kritiken. Timbro ger ut översättning av boken Jämlikhetsbluffen av Christopher Snowdon, som visar att diagrammen är väldigt skakiga, eftersom det räcker med att lägga till några länder så visar diagrammen det exakt motsatta utfallet. Likaså skiftar utfallet efter vilka år man studerar.

Det blev ett ovanligt klargörande samtal om boken.

Journalisten Ulrika Kärnborg, som hyllat Jämlikhetsanden som ny vetenskap, fokuserade på att Wilkinson är professor på tre universitet och skrivit i flera viktiga vetenskapliga tidskrifter, medan motbokens författare inte har några sådana meriter. Hon återkom hela tiden till vad majoriteten av etablerade forskare tycker, och menade att kritiker inte är värda att lyssna på. Istället för sakdiskussion om jämlikhet tycktes hon mena att vi ska lita på vad de med finast titlar tycker och överlåta allt åt dem.

Hennes tilltro till professorstitlar var talande i sig. Därpå följde en väldigt intressant ideologisk värdediskussion mellan SSU-tidskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen och välfärdsforskaren Andreas Bergh vid Lunds universitet och Ratio.

Det blir så intressant att jag här skrivit ut huvudpoängerna, även om man också kan lyssna på hela seminariet  på Timbro Play: Lansering av Jämställdhetsbluffen.

Daniel Suhonen först:

– Jag tror man ska spräcka den här lilla trevliga stunden där alla säger att de vill ha jämlikhet. Jag hävdar att Timbro, Skattebetalarnas förening och Moderaterna inte alls vill jämlikhet. Möjligen jämlikhet i någon sorts moralisk och legalistisk mening, jämlikhet i möjligheter.

– Vi har egentligen inga hinder för jämlikhet idag, i formell mening. Folk som är arbetarungar får gå på högskola, om de väl kommer dit. Frågan är hur de kommer dit. Hur de ska komma dit. Och där ser vi idag att klyftorna ökar. Det förs en politik som minskar skatterna. Med 100 miljarder per år, av den här regering vi har nu. 

– Det menar jag minskar omfördelningen, minskar jämlikheten och ökar klyftorna. Man kan vara för en sådan politik. Men jag är emot en sådan politik. Det är förment att tro att alla… först måste vi diskutera vad är jämlikhet? Jag som demokratisk socialist står för jämlikhet i utfall. Jag som är barn till två förtidspensionärer kan bli chefredaktör och gå på högskola. Det är resultat av jämlikhetspolitik. Att det faktiskt var möjligt att gå på högskola, att mina föräldrar hade ekonomiskt stöd. Det stödet rivs nu ned. Det är en politik för ojämlikhet. 

– Så jag tror inte alls att vi kan säga att alla är för jämlikhet. Möjligtvis inför lagen. 

– ”Jämlikhetsanden” rör vid någonting som är ovanför. I de här diagrammen visas på det som är glappet i vårt välstånd, som gör att människor inte trivs här. På det sätt som vi borde göra om allting var linjärt och pekade uppåt när inkomsterna ökar. Det finns ett glapp här. Någonting som skaver. Vi blir inte lyckligare. Det finns en avtagande marginalnytta av en tusenlapp till när man redan är miljonär.

På detta svarade Andreas Bergh:

– Om jag får kalla er vänster, så är jag förvånad över er auktoritetstro. För bland det jag gillar i jämlikheten är att jag har rätt att säga emot dig även om du är professor och publicerat i Nature.

– En oerhört fin illustration av det här finns i en kille som är tonåring i Skåne och läser nationalekonomi på distans. Han skrev till professor Wilkinson att på Skattebetalarnas förening säger dom att det är så här, vad säger du om det? Wilkinson svarade och det finns en lång debatt om det här som slutar med att Wilkinson och Pickett erkänner att sambandet mellan förväntad livslängd och ojämlikhet faktiskt inte alls är så robust, eftersom utfallet beror på vilket års utgåva av FN:s statistik man använder. 

– Det är en av de saker som är bra med jämlikhet i möjligheter. Att vi inte tror på folk blint bara därför att de är professorer, utan att vi faktiskt diskuterar argument.

– Slutligen, det kan tänkas att den här tonårige killen kan slå mynt av det här och skriva en bok, för han verkar vara ganska smart. Det kan bli så att han kanske kommer att tjänar mer än du och jag, Daniel. Och det är inte säkert att vi kommer att må dåligt av det.

Vilken fullträff. Vi behöver diskutera jämlikhet. Inte minst borgerligt sinnade. För vi har länge accepterat vänsterns synsätt att antingen är man för jämlikhet eller så är man för ojämlikhet. Så är det ju inte. Andreas Bergh visar på en annan jämlikhetstanke än den vänstern står för.

Kampen står alltså inte mellan jämlikhet och ojämlikhet, utan mellan olika synsätt på jämlikhet.

Den diskussion är synnerligen angelägen, och den handlar om värderingar. Inte om diagram som skiftar utfall beroende på vilket år man använder, eller vilka länder man råkar stoppa in i det.

Vänstern borde ta värdediskussionen, inte gömma sig bakom auktoritetstro till enstaka diagram.

Läs också: Jämlikhetsanden är ovetenskaplig